Längesedan sist

Som rubriken lyder var det ju väldigt längesedan jag skrev något inlägg här på bloggen. Jag har inte haft så mycket att skriva om. Jag berättar gärna om nya platser som jag och Nanook besöker men jag undviker gärna att bloggen blir som en dagbok där jag bara skriver vad vi gör varje dag. Jag tycker inte att det är så intressant och eftersom vi den senaste tiden bara varit på platser som jag redan berättat om här i bloggen så har det inte riktigt funnits någon anledning att skriva något. Jag vill inte skriva bara för skrivandets skull och för att jag känner mig tvungen att uppdatera så ofta som möjligt utan vill gärna ha något att säga eller visa.

Livet har gått sin gilla gång sedan sist jag skrev, det har blivit fler härliga dagar i skogen, på våra små smultronställen som jag redan har berättat om. Nanook mår fortsatt bra, promenerar 2-2,5 timmar om dagen, simmar, går med viktmanschetter på bakbenen osv., allt för att få lite muskler i bakkroppen. Vi har även hunnit med att gå ett viltspår vilket han älskar men blir av alltför sällan då hon som lägger spåren för mig är så upptagen nu med eget företag osv. Kortison gör tydligen susen för hans rygg och det är jätteroligt att han mår så här bra, jag trodde faktiskt inte att han skulle bli så pass här bra igen! Jag är tacksam för varje dag!

Jag har läst en del intressant på sistone, så klart om hund :-) när jag har varit ledig så inom en inte alltför lång framtid hoppas jag, kommer jag att publicera inlägg med intressanta ämnen och frågeställningar.

Jag skrev ju för inte så längesedan ett inlägg om för- och nackdelar med kastrering av hanhund, ett inlägg om det ev. problemet med mer och mer maskulina hanhundar där jag var nyfiken på uppfödarnas kriterier när de väljer ut avelsdjur och även ett inlägg där jag ställde frågan huruvida malamuten generellt vore lämpad som läshund/ terapihund men TYVÄRR har jag inte fått några reaktioner/ kommentarer på detta fastän jag även publicerat inläggen på sidan Draghundsbloggar & hundbloggar på Facebook. Tråkigt eftersom jag är så nyfiken på dessa frågor och vill veta vad polarhundsägare och polarhundsuppfödare tycker om detta men det kanske inte finns några uppfödare som är inne på den facebook-sidan och läser och jag tror tyvärr inte speciellt många hittat till min blogg heller... Det vore intressant att veta hur olika uppfödare tänker inte minst med tanke på framtiden också, när man skall köpa hund igen. Då jag inför framtiden även sneglar på andra polara raser vore det även roligt att få åsikter om de andra polara rasernas generella lämplighet som läs/ terapihund så även ni som äger/ föder upp någon annan polar ras är mer än välkomna att kommentera!

Här kommer lite bilder från den senaste tiden!

Det har varit en kall sommar men de senaste dagarna har värmen kommit och med den underbara kvällar! Jag älskar kvällarna när dagarna är varma, jag vill aldrig gå in! :-) I bakgrunden syns månen och Bohus fästning.

Nanook spårar

Här letar han godis i vattnet. Enda sättet ibland att få honom att dricka, fånen dricker inte fastän han är törstig!

Det bästa sällskapet!

Igår tillbringade jag en underbar dag i skogen, återigen styrde jag kosan till Svartedalen men denna gång till en sjö som heter Härsvatten, en annan del av Svartedalen. Svartedalen är så stort så man hinner bara med en liten del av området varje gång man åker dit! 

Skogen är verkligen en härlig tillflykt, vet inte vad jag skulle göra utan den. Jag skulle aldrig kunna bo någonstans där jag inte kan ta mig snabbt och lätt till skogen! Det sägs att skogen är läkande och det håller jag verkligen med om! Dessutom har jag det bästa sällskapet med mig, en vän som aldrig är upptagen eller backar ur utan alltid är sugen på utflykter, äventyr och upptäcktsfärder! 

Jag är så glad och tacksam att jag bor i ett land där jag kan känna mig säker när jag är ute ensam i naturen! Jag går ofta ensam i skogen, till och med i mörkret sena kvällar med min pannlampa. Något som gör detta möjligt är också Nanook, det är en sådan säkerhet att ha honom med sig. Det som en del säger, att de känner sig osäkra och rädda när de är ute känner jag inte igen alls. Men detta är ju oftast också folk som inte har hund. Jag skulle INTE ha strosat runt i skogen med min pannlampa ensam utan min Nanook, det kan jag lova.

Det ger en sådan sinnesro att vara ute i naturen; sound of silence :-) 

Snacka om mindfulness att sitta och lyssna på naturens ljud, ta ett dopp, laga lite mat, plocka blåbär och dessutom med sin bästa vän vid sin sida :-) 

Jag fick flera bilder igår som jag blev väldigt nöjd med så här delar jag med mig av dessa! Njut!

Nanook ser nästan ut att hjälpa mig plocka blåbär men han letar faktiskt efter sin egen mat i blåbärsbuskarna, vilket han föredrar. Han är ingen blåbärsfantast alls! 

Kolla in det gigantiska blåbäret! Skogen är helt blå redan nu och många av bären är i denna storlek! Det lilla på bilden är vad jag skulle kalla normalstorlek. Mums! 

Fin utsikt över sjön!

Smidigt att kunna tända trangiaköket när man blir hungrig! Mat smakar ännu bättre utomhus!

Nanook undrade om han också kunde få smaka lite. 

Den ständigt hungriga...  Jag lovar, han fick smaka lite :-)

Efter doppet i sjön hittade sig Nanook den perfekta viloplatsen; han valde, helt utan min inblandning, en liten hylla som verkade vara skapad endast för honom. Perfekt val tycker jag!

Efter simturen verkade Nanook riktigt njuta av solen mot berget och den fina utsikten över den lilla sjön :-)

Nanook brukar ju inte direkt gilla att posera, han tycker jag är tråkig när jag skall fota honom men igår var han tydligen på riktigt visa-upp-sig-humör; kolla in dessa två bilder nedan! Det lustiga är att min pojk bara blir snyggare och snyggare med åren :-)

Kastrering av hanhhund? För- och nackdelar?

Jag har haft två hanhundar (en nu - Nanook, och en innan honom - Baffin), ingen av dem har kastrerats. 

På Baffin hade jag antagligen räddat livet om jag hade valt att kastrera honom; han hade ena testikeln kvar i buken och det var antagligen den som gjorde att han fick en tumör i buken och bara blev knappa sex år. Veterinären sade till oss att rekommendationen för hundar med ena testikeln kvar i buken är att kastrera och då även ta bort den testikeln eftersom det finns en ökad risk för tumörer, när jag sedan frågade samma veterinär när Baffin var 4-5 år om det kanske var dags att ta bort den där testikeln så var hennes svar däremot att vi, så länge han mådde bra kunde avvakta. Vad jag önskar att hon hade varit tydlig med hur stor risken var och verkligen sagt rent ut att hon rekommenderade en kastrering! Jag själv tog beslutet ändå när han var 5,5 år ca och bokade tid för kastrering men då blev han dålig och åt penicillin, så fort kuren var över så skulle han ha opererats men vi kom aldrig så långt... 

Nanook övervägde jag mycket allvarligt att kastrera pga. hans aggressionsproblem mot andra (han)hundar. Jag fick dock till mig att kastrering i sådana här fall ibland tvärtom kan förvärra saker eftersom det kan göra hunden osäker. Så jag vågade inte kastrera "på riktigt" utan provade först med en kemisk kastrering i form av ett chip under huden. Han blev SÅ mycket trevligare med det där chipet, han blev träningsbar vilket han inte varit innan! Med hjälp av chipet och med hjälp av Pia på Pias Hundkommunikation så kunde jag träna honom i hundmöten. Han blev mycket mindre impulsiv, han gick ner i varv och låste sig inte som innan så fort han såg en hund; han var t.o.m. nyfiken på ett positivt sätt på de hundar vi mötte. På honom hade alltså kastreringen önskvärd effekt så jag bokade in en tid för "riktig" kastrering, men precis innan så ändrade jag mig och avbokade. Varför är jag inte riktigt säker på, men jag tror vi hade någon romantisk bild av att kanske kunna ta valpar på honom i framtiden, vilket jag väl egentligen visste innerst inne att så skulle det inte bli. Han är inget avelsmaterial, trots att han för mig är världens bästa hund så klart. Jag är partisk... Idag är jag, som ni har kunnat läsa om i ett annat inlägg, väldigt arg på hans uppfödare för att hon tog en kull på honom innan vi övertog honom.

Hursomhelst så har jag hört många olika åsikter både för och emot kastrering, främst av hanhundar. Som sagt har jag hört att de efter en kastrering kan bli osäkra och därmed få än värre aggressionsproblem gentemot andra hanar, jag har hört att andra hundar - både tikar och hanar - kan bli osäkra på dem och behandla dem sämre eftersom de inte känner på lukten om det är en hane eller tik, osv. Gällande fördelar har jag hört att risken för problem med prostatan försvinner vid en kastreirng och självklart det vanliga att hunden blir mindre fixerad vid dofter osv. och slipper stressen som de upplever under löpperioder. 

Något intressant som jag läste nyligen i Anders Hallgrens bok "Rädda, arga och stressade hundar" där han diskuterar hanhundsproblem och som ni kunnat läsa i ett inlägg från igår menar att hanarna blir mer och mer maskulina och att detta är ett problem, är att ca 10 % av testosteronet produceras i binjurarna. Vid en kastrering kan man därför aldrig få bort mer än  90 % av testosteronet, det som produceras i testiklarna. De kvarvarande 10 % kan ha stor inverkan, om den yta i hjärnan som är känslig för testosteron är stor, vilket varierar från individ till individ. På vissa hundar får kastreringen därför en mycket liten effekt. Det finns också en teori om att produktionen i binjurarna ökar när man tar bort testiklarna. Hallgren skriver att kastrering hjälper relativt bra på rent sexuella beteenden men på aggressionsproblem hjälper det bara i drygt hälften av fallen. Han hävdar också att risken för problem med sköldkörteln ökar med åldern på kastrater. 

Det finns alltså både en fördel ur hälsosynpunkt (risken för prostataproblem försvinner) och en nackdel (risken för sköldkörtelproblem ökar) med kastrering. 

Som kemisk kastrering talar Hallgren varmt om p-piller med progesteron eftersom man kan avbryta den behandlingen om man märker av biverkningar, men han skriver samtidigt också att för lång behandling med progesteron skall undvikas då det ökar risken för tumörbildning. Är det någon som har hört samma sak tidigare? 

Hallgren skriver en del om vad man kan använda för att mildra de specifika hanhundsproblemen. Han nämner örtterapi som ett alternativ och menar att ett antal örter som vissa linser och groddar som alfa-alfa och humle innehåller ytterst små mängder av östrogen och därför kan vara intressanta att ge övermaskulina hanar. Lakrits är också intressant; roten innehåller nämligen ett ämne som motverkar testosteronet, men detta ämne ökar lätt blodtrycket så Hallgren råder läsarna att vara försiktiga och endast ge lakrits i samarbete med veterinär. Johannesört som egentligen ges som lugnande och anti-depressivt medel minskar tydligen även sexlusten, åtminstone på hundar. Har hunden någon sjukdom skall man dock rådgöra med veterinär innan man ger den johannesört. 

Om hunden är lättstressad och har svag impulskontroll (vilket kan vara en konsekvens av övermaskulinitet) så kan banan (gärna torkad) hjälpa då den innehåller mycket tryptofan som verkar lugnande; det skapas en bättre balans mellan noradrenalin och serotonin. Även kalkonkött, malda pumpakärnor, alkoholfritt lageröl, brunt ris och sojaprotein skall ha liknande effekt. B-vitaminer är det tydligen viktigt att hunden får i sig tillräckligt av också och då främst B3, B6 och folsyra. Hallgren nämner också Equicalm för hästar som tydligen även kan ges till hundar, och pumpakärneextrakt.

Majs skall man däremot undvika då det innehåller tyrosin, aminosyran som är basen för det aktiverande stresshormonet noradrenalin. Tyrosin konkurrerar med tryptofan och kan skapa obalans när det gäller stressade hundar.

Tidigare har jag läst att man till väldigt hungriga hundar kan ge popcorn, att de kan få äta sig mätta på popcorn, men popcorn är ju majs så då funderar jag genast på om det är bra att ge så mycket popcorn, om det inte kan göra hunden stressad.

Är det någon som vet hur det är med popcorn? Jag har ju en extremt hungrig hund... Eller finns det något annat som man kan ge dem så de kan bli mer mätta utan att gå upp i vikt?

Är det någon som har hört talas om användningen av det som nämns ovan (lakrits, johannesört, banan, kalkon, sojaprotein, pumpakärnor, lageröl, brunt ris, linser och groddar som alfa-alfa eller humle, pumpakärneextrakt eller Equicalm), eller som har egna erfarenheter av att ha använt det? Dela gärna med er!

Och upplever ni med okastrerade hanar att de blir mer påverkade av löptikar när de blir äldre? Jag trodde att han skulle bli mindre och mindre påverkad men jag tycker han tvärtom blir mer och mer stressad.

Och vad tycker ni om kastrering, vad är era egna erfarenheter av det? Tycker ni att det ena eller andra är mer etiskt korrekt? Hallgren ställer ju sig, som jag skrev i inlägget igår, frågande till om det rent etiskt är korrekt att vi skall behöva kastrera våra hanhundar för att kunna ha dem. Jag vet också dem som tvärtom tycker att alla hanar som inte skall gå i avel bör kastreras pga. den stress de upplever då de blir påverkade av löptiksdofter osv. och speciellt när vi bor i tätbebyggt område och löptikarna avlöser varandra.

Dela med er av era egna erfarenheter och åsikter, jag är nyfiken!

Mer och mer maskulina hanhundar leder till problem?

Jag läste nyligen Anders Hallgrens bok "Rädda, arga och stressade hundar" där han menar att den ökande maskuliniteten hos hanhundarna är ett problem. Han skriver att hanhundarna inom de flesta raser är avsevärt mer maskulina både vad gäller sätt och utseende än de var för tjugo år sedan (boken skrevs 2012) vilket intygas av allt fler veterinärer, hundpsykologer och instruktörer, både inom och utom Sverige. Hallgren men att detta måste tillskrivas de avelskriterier som bestäms av exteriördomarna på utställningarna. Det som domarna premierar är sådant som uppfödarna eftersträvar och sedan en tid tillbaka premieras mer maskulina hanhundar. Hallgren skriver vidare att det är många som har problem med sina hanhundar och många kastrerar pga. hanhundsaggression eller andra överdrivna maskulina beteenden. Det finns även många som avlivas och omplaceras för att de är överaktiva och ouppfostrade och dessutom har det sexuella intresset hos hanar börjat vakna för tidigt och blivit överdrivet stort.

Det manliga könshormonet testosteron påverkar enligt Hallgren en hane på framförallt fyra sätt: utseendet, sexualiteten, kampviljan och den generella aktiviteten. Utseendemässigt blir de större och spänstigare, mer muskulösa och får ett mer ”hanligt” uttryck, rent allmänt. Det är troligen den största anledningen till att man premierar maskulina hanar på utställningarna via begreppet ”könsprägel”. De blir mer sexuellt intresserade och vanligt är att de blir aggressiva mot andra hanar, det ligger i testosteronets natur att öka konkurrensen om honorna. Idag är det så vanligt med hanhundsaggressivitet att det är ett av de vanligaste skälen till kastrering och det vanligaste problemet som man söker hjälp för hos en hundinstruktör eller hundpsykolog/ problemhundsutredare. Testosteron fungerar också som ett stresshormon och det är därför mycket maskulina hanar är mer gör aktiva, ibland överaktiva. Till sin kemiska struktur liknar testosteronet kortisol, som är ett stresshormon.

Hallgren skriver om kastrering att han tycker att man rent etiskt bör fråga sig om vi skall behöva operera våra hanhundar för att kunna ha dem. Han anser att det bör ligga på uppfödarna att få fram hundar som fungerar i familj och samhälle utan att behöva kastreras.

Nu är jag alltså nyfiken på vad ni uppfödare och domare tänker kring detta. Om det är så att mycket maskulina hundar premieras på utställningarna, och detta leder till beteendeproblem, så har ju domarna ett stort ansvar att styra detta. Eller tycker ni att uppfödarna har större ansvar att titta mindre på utställningsresultat och mer på hur hunden fungerar, beteendetester osv. för att bestämma vilka individer man skall avla på? Det är väl alltid en kombination; man vill väl avla på hundar som utseendemässigt stämmer väl in på rasstandarden och även på trevliga individer beteende/ temperamentsmässigt? Men vad styr mest och testar uppfödare mentaliteten på något sätt mer än att de ser hur hunden fungerar i vardagen då de lever med den? Hur fungerar det med hundar som inte bor hos uppfödaren? Då får ju uppfödaren förlita sig till någon annans omdöme av hur hunden fungerar. Tycker uppfödare att könsbunden aggressivitet är ett problem eller bortser man från det i sin avel om hunden är trevlig på andra sätt? Bristande impulskontroll anses också enligt Hallgren ha samband med för lite serotoninaktivitet i hjärnan och systemen med noradrenalin och serotonin är till relativt stor del ärftliga. Kan man testa detta på något sätt så att man tar hänsyn till detta i avel,  någon som vet?

Nyfiken som sagt att höra hur uppfödarna tänker, hur de testar och väljer ut hundar till avel (vilka kriterier som är viktiga och varför), så berätta för mig!

Längtar du till vintern? Kolla här!

Nu har jag roat mig igen... med att göra bildspel. Är du en av de som redan längtar till vintern så kan det här bildspelet glädja dig. Bilderna och filmerna i det är tagna hösten 2015 och vintern 2015/16. Vi hade en kort period med snö och hösten var fantastiskt fin!