Hantering i vardagen

Oj, oj, oj! Nu var det visst en evighet sedan som jag skrev på bloggen! Närapå ett år sedan ser jag! Jag har varken haft tiden, orken eller lusten för det dock och jag känner inte för att skriva bara för sakens skull... Det är inget som jag prioriterar utan det finns många andra saker som måste få ta plats först. Om jag har en stund över OCH känner att det finns något som jag vill skriva om, som jag funderar på, eller om jag har läst om något som jag tycker är intressant så kommer jag skriva, annars inte. Jag vet att tanken med bloggar kanske egentligen är att man skall skriva kort och ofta, som små korta uppdateringar om vad som händer, men jag finner ingen mening i det utan använder bloggen istället på mitt sätt - inlägg mycket mer sällan men oftast desto längre när de väl blir av...  Har man inget intresse av att läsa längre inlägg så gör man helt enkelt bäst i att läsa någon annans blogg.

Mycket har förstås hänt sedan sist jag skrev, tråkiga som positiva saker men det kommer jag - om jag orkar och hinner - skriva om en annan dag...

Idag vill jag ta upp något som jag funderat på den senaste tiden och framförallt de senaste dagarna. Nämligen hantering i vardagen av våra hundar. Nanook har i sina dagar haft mycket problem till och från med liggsår på armbågarna som producerar talg, svullnar upp och blir svampiga och inflammerade. Det har varit lugnt nu i flera år men så häromdagen så blommade det upp igen på ena armbågen. I lördags såg jag ingenting när jag masserade honom, i söndags såg jag att det var svullet och så i måndags var det jättesvullet och han hade ont, så det gick väldigt fort. Det var svullet även en bra bit runtom såret, både under och ovanför armbågen och bakom armbågen. Det blev ett veterinärbesök i tisdags. Tyvärr är ju hudveterinärerna alltid så uppbokade så första tiden som fanns till någon var nästa tisdag. Det var inte aktuellt att vänta så jag fick ta en "vanlig" veterinär. Hon var dock väldigt noga (hade t.ex. läst hans journal från båda de veterinärkliniker där han förut behandlats pga. sina liggsår) så det kändes bra. Hon spolade och dränerade såret och han fick penicillin och en återbesökstid nästa tisdag. Jag fick även order att spola såret hemma 2-3 gånger/ dag i 3 dagar. Nanook var så himla duktig hos veterinären, jag var så stolt över min pojk! Och nu när jag spolar såret hemma så ligger han platt som en pannkaka, helt avslappnad och låter mig greja. Det är så skönt, tänker jag då, att ha en hund som tål och accepterar hantering.

Jag tänker på dem som har hundar som inte låter sig hanteras/ skötas om. Det kanske inte är så vanligt men det finns ju de hundar som inte ens ägaren kan hantera. Jag har t.ex. en bekant som har en Husky och hon kan i princip inte göra någonting med henne. Hon kan inte ens ta en fästing på henne, hunden blir bokstavligen helt hysterisk om hon märker vad man försöker göra! Jag lyckades en gång ta en fästing i smyg och det var ju kors i taket! Klippa klorna kan hon inte heller på henne, hon har fått ta hjälp av en stor karl som bokstavligt talat brottat ner hunden och hållit fast henne. Det känns inte riktigt okej så jag är glad att hon numera går till veterinären och klipper klorna, för det fungerar tydligen.

Jag har så svårt att förstå hur det kan bli så. Vad kan det bero på? Har man inte hanterat hunden som liten då? Visst, när Nanook har riktigt ont (som i måndags) så är han inte avslappnad och ja, i måndags var vi tvungna att vara två som tittade på såret. Sambon tvättade och jag peppade Nanook. Och ja, munkorg satte jag på. MEN inte fasen behövde vi brotta ner honom och tvångshålla fast honom! Det räckte så bra med lite vänligt peppande, lite klappar, en hand på honom som talade om att han skulle ligga still och så förstås lite godis. Och när det gäller all vardaglig hantering såsom t.ex. kloklipp så sköter jag allt det där själv. Inga problem. Ingen munkorg behövs. Bara lite godis. :-) Den fysioterapeut som vi går till har sagt att Nanook är så himla snäll att ha att göra med och hantera och att hon haft flera polarhundar som varit mycket svårare. Är det vanligt att just polarhundar är svåra att hantera/ sköta om/ vårda? Jag har läst att de ofta har en stor integritet och en stor kroppszon som de inte släpper in vem som helst innanför men är de verkligen svårare än andra typer av hundar generellt sett? De är ju samtidigt väldigt människokära... Eller är det de polarhundar som bor mestadels/ alltid utomhus i hundgård i en stor flock som är svåra på detta sätt? Hanterar man inte dessa hundar så mycket kanske? Men deras klor måste ju också klippas och de kan ju också bli sjuka och behöva omvårdnad?

Hur gör sådana som t.ex. min bekant då när de behöver hantera hunden? Ja, när det gäller kloklippning så går min bekant som sagt till veterinären men det kostar ju pengar och tar tid så det blir ju ganska osmidigt. Förutom den här vardagliga omvårdnaden som kloklipp, borstning, borttagning av fästningar osv. så kan ju dessutom hunden bli sjuk och behöva omvårdnad. Hur skulle dessa personer göra om de behövde t.ex. spola ett sår? Jag skall som sagt spola 2-3 gånger/ dag i 3 dagar. Skulle jag behöva åka till veterinären 2-3 gånger om dagen i tre dagar då om jag inte kunde göra det själv hemma? 

Jag tycker det är viktigt att kunna hantera sin hund. Det är väl en sak om den inte låter sig hanteras av andra men jag som ägare måste ju kunna ta hand om min hund. Naturligtvis är det bästa om den kan acceptera hantering även av andra med tanke på att den antagligen åtminstone någon gång under sitt liv kommer behöva åka till veterinären. Det är viktigt även för hundens skull, inte bara min. Det skapar ju så mycket stress om hunden är så obekväm med hantering och måste brottas ner och tvångshållas fast... Det borde verkligen vara något som man lägger krut på att förbättra om man har en sådan situation, anser jag.