Baffin, min första polaris


Lite om min första hund och min första polaris, Baffin
 Baffin var en otroligt vänlig hund! Han var som en stor clown, han gick leende genom livet och det verkade som om ingenting bekymrade honom. Han var alltid glad och redo för nya äventyr, följde glatt med på allt som erbjöds. Han var en framåt, säker och tuff hund.

Det är precis så här som jag minns vår Baffin!
Han var ett riktigt energiknippe! Han älskade att springa, jag cyklade med honom ibland och det var nog det bästa han visste. Vi drog pulka med honom ibland på vintern, de få gånger det var snö här i sydvästra Sverige. Han älskade det och visste direkt vad det var fråga om! Som en riktig draghund som man bara sett på TV så stod han och ylade innan vi kom iväg. Han började skrika i bilen när han trodde att vi var på väg dit där vi brukade dra pulka! På den tiden visste jag inte ens om att barmarksdrag existerade och hade inga kontakter som hade draghundar. Det var riktigt synd och jag ångrar verkligen att jag inte körde in och drog med honom! Det hade han mått bra av och det hade varit riktigt roligt. Hans energi höll på att ta kål på mig. Inte förrän han var runt 4 år började han lugna ner sig. Han var oftast lugn inomhus när vi var ensamma men fick vi besök så kopplade han inte av en sekund, vilket efter ett tag kunde bli väldigt jobbigt när han var på gästerna hela tiden och skulle ha uppmärksamhet. Han fick ju liksom inte nog. Baffin älskade alla människor, men bara över en viss ålder. Barn gjorde honom nervös och han ville inte att de skulle hälsa på och klappa honom, det visade han tydligt så tillslut fick jag börja säga nej till alla barn som ville hälsa.
Han struntade ofta i tillsägelser, han bara skrattade och tog det med en klackspark och han skulle ofta ha sista ordet :-) Det spelade honom ingen roll om man blev arg på honom.
Han älskade att bada! Han sprang över stock och sten på väg ner till sjön och vi kunde knappt hålla honom! Han var totalt orädd för vatten och hoppade i fyrfota från berget, såg ut som en liten groda och försvann nästan under vattenytan. När man ville att han skulle hålla sig på land en stund så gnällde han som en tok för att han ville i vattnet igen. Han var överhuvudtaget en ljudlig hund, han gnällde och tjöt väldigt mycket och mycket tror jag det berodde på hans höga energinivå; tyvärr fick han inte riktigt utlopp för sin energi. Han var också min första hund och jag hade ingen kunskap om hundar. Jag kan inte så mycket i dag heller men bra mycket mer än då. Han var en smart hund och om man inte roade honom så hittade han på sätt att roa sig själv, sådant som vi inte alltid tyckte var speciellt kul… Jag minns att han tuggade sönder blinkersspakarna i bilen! Han tyckte inte som vi att han skulle hålla sig i baksätet om han blev lämnad och det galler vi köpte för att hålla honom från framsätet rev han bara ner. Jag tyckte då att han var svår att träna men jag ser i dag att lek antagligen hade passat bättre som belöningsform än godis och hade jag bara kunnat motivera honom och hittat en belöning som han uppskattade så hade han kunnat lära sig mycket!
Han låg ofta under skrivbordet när jag satt och pluggade men hans favoritplats var nog en fåtölj som vi köpte när han var ett par år. Den blev hans fåtölj och den passade honom perfekt storleksmässigt. Han låg med kroppen i fåtöljen och huvudet på fotpallen! När han låg på golvet så låg han ofta med en tass över den andra, en sådan där egenhet som man kommer ihåg.
Tyvärr fick vi bara ha honom hos oss i knappt sex år innan han gick bort i tumörer i buken. Det gick väldigt fort och blev riktigt chockartat. Vi saknar honom fortfarande och önskar att vi hade fått mer tid tillsammans med denna härliga hund!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar