En känsla av hopp har åter infunnit sig i mitt inre

Ja, precis som rubriken lyder så känner jag mig åter lite hoppfull om Nanook... 

I fredags fick vi äntligen träffa ortopeden Gustav på Blå Stjärnan. Jag hade skrivit ett helt A4 fullt med frågor för att så långt som möjligt garantera att jag inte skulle glömma bort något. Jag hade släpat med sambon också (han hatar veterinärkliniker) så att vi skulle vara två som hörde vad Gustav sade. Och det kändes bra för det kändes som att Gustav hade tid för oss och våra frågor och gjorde en ordentlig undersökning av Nanook. Det är viktigt tycker jag att det inte känns stressigt, att veterinären verkar tycka det blir jobbigt när man ställer många frågor och liksom vill skynda på besöket. Då är det så lätt också att glömma saker som man borde ha frågat om.

Gustav kollade Nanooks reflexer och kände och klämde på honom. Han tittade också på hur han rör sig. Reflexerna var normala och han har inget neurologiskt bortfall, men det är ju framförallt en punkt i ryggen som är öm när man trycker på den och det är L7S1. Han är även öm på två ytterligare ställen längre fram i ryggen men i mycket lägre grad så det som vållar problem för honom är med största sannolikhet bråcket vid L7S1-disken. Gustavs rekommendation blev att vi, eftersom Nanook ändå verkar behöva stå på en låg dos Kortison för att hålla blåsorna mellan tårna helt borta, skall sätta in Kortison igen och efter en månad, i slutet av maj bestämma om operation är motiverat. I så fall vill Gustav operera fortast möjligt där i början av juni. 

Gustav sade, precis som han tidigare sagt på telefon, att ca 80 % av de hundar som opereras blir helt bra och då menar man helt bra för att leva i aktivitetsnivå av en sällskapshund, av de tjänstehundar som opereras kan ca 50 % återgå i tjänst. En hund som kan promenera 30-40 min. i sträck är ingen kandidat för operation tyckte han, däremot är det för lite om hunden bara går en kvart och sedan blir trött, som det varit med Nanook nu ett tag.

Vi är ju nöjda om han kan promenera ca en timme i sträck, vila och sedan gå lite till kanske. Det är ju det Nanook behöver för att vara glad; skogspromenader, spår och simning. Det vore skillnad om han var en hund med hög aktivitetsnivå som t.ex. var van att dra och skulle bli olycklig om han sedan inte fick dra mer. Så är det inte i vårt fall. 

Jag skall börja lite försiktigt igen att styrketräna honom igen också och Gustav skall ringa mig nu i veckan och säga vilken dos Kortison jag skall ge honom. Han har ju sköldkörtelproblematiken också att ta hänsyn till och i fredags passade vi på att ta ett nytt blodprov för att se om han ligger på en lagom dos medicin. Kortisonet påverkar sköldkörteln tydligen så Gustav skulle diskutera dosen med hudveterinären.

Sedan i fredags har Nanook varit pigg och orkat gå promenader på en halvtimme. Igår kväll var vi i skogen och tänkte gå en halvtimme men han var så pigg så vi tuffade på lite till och vips hade vi gått en timme och svansen var fortfarande uppe! Och nu står han ändå inte på någon medicin! Om det fortsätter så här så blir det ingen operation.

Jag känner därför en känsla av hopp återvända. Jag hoppas så innerligt att detta håller i sig, att det är en uppåtgående trend och att jag får behålla denna känsla. Men jag vet att denna känsla är så skör. Minsta lilla försämring, en dålig dag, så försvinner känslan av hopp illa kvickt och istället infinner sig en gnagande känsla av oro och en inre röst som säger att han inte kommer bli bra, att jag måste förbereda mig på att ta farväl om inte alltför länge. Jag vet att jag inte kan påverka hur länge jag får ha honom kvar hos mig oavsett hur mycket jag tänker på det men jag kan inte låta bli! Hursomhelst, just nu känner jag mig hoppfull och jag skall försöka njuta av det.

Jag känner mig tacksam just nu, för att Nanook mår bra och är pigg och glad och orkar gå lite i skogen som han älskar så! Och vi har haft så underbara kvällar länge nu. Uppe vid den lilla mossen där vi brukar hålla till på kvällarna så har vattnet legat spegelblankt och fullmånen har speglat sig i det. Det har varit ett sådant underbart magiskt blått ljus, har försökt fota men bilderna gör ju inte verkligheten rättvisa alls. Underbara stjärnklara kvällar! En kväll åkte vi till Surtesjön och gick en kortis, sedan lade vi oss på bryggan och tittade på den fantastiska himlen och kände hur vattnet guppade under oss - så rogivande! Jag kan inte tänka mig något mer rofyllt än att ligga på en brygga eller en istäckt sjö och titta på den stjärntäckta himlen! Får man inte ro i själen för en stund då så vet jag inte vad som skulle kunna ge en ro... Nanooks mamma gick ju bort för inte så länge sedan och hennes ägare och jag säger att det är pga. henne som vi har haft så många stjärnklara kvällar på sistone. Det är verkligen inte många kvällar som inte varit stjärnklara efter att hon gick bort! Och jag vet vilken stjärna som är Luna, den starkast lysande på himlen. Jag fick tyvärr aldrig träffa henne i livet men nu ser jag henne nästan varje kväll...