Det var längesedan jag skrev om Nanooks olika sjukdomsproblem och det har hunnit hända en hel del vill jag lova; i rätt riktning äntligen tack och lov!
Mot slutet av januari, inte så långt efter sista sjukdomsuppdateringen jag skrev här så var jag hos en Stefan på Helhet och Hälsa i Kungsbacka. Se webbsidan här: http://www.helsaohelhet.se/
En Facebook-vän har rekommenderat Stefan så varmt ett bra tag, hon säger att han utan tvekan har räddat livet på hennes hundar när veterinärer har dömt ut dem! Jag tänkte att det låter ju extremt bra, nästan för bra för att vara sant. Jag ringde och bokade ett besök men det var lång väntetid, ca två månader. Så i januari var det då dags. Stefan klämde och kände lite på Nanook och sade saker på ett språk jag inte alls förstod... :-) Han tog upp båda bakbenen och liksom ruskade lite i bakdelen på Nanook och sade något i stil med: "Oj vad han håller emot och spänner sig". Sedan tryckte han och grejade på ryggen och pratade om att lätta på trycket mellan kotor osv. Han fortsatte prata på sitt främmande språk: "Oj vad han lutar sig och trycker sig mot mig nu!... Och nu slutade han att trycka sig." När han hade sagt det så reste sig Nanook och gick ner från undersökningsbordet; där ville han inte vara längre. Tydligen gjorde det sista ont. Jag frågade lite försynt vad detta betydde, om meningen var att han skulle trycka sig mot honom eller inte... Stefan svarade att om hunden trycker sig mot dig så tycker den ju att det du gör är skönt. Ja, jo, rätt så logiskt när jag tänkte på det i efterhand. och när Nanook inte längre tryckte sig mot honom var det för att det gjorde ont. Efter detta så lyfte Stefan i Nanooks båda bakben igen och liksom ruskade sådär och sade att "Sådärja, nu har han släppt efter". Enligt Stefan var Nanook liksom låst i ryggen och gick och spände sig för att han hade gått och haft ont. Han tittade efter detta på hur Nanook gick och tyckte han nu gick med långa fina steg. Han sade också att han helt saknade muskler i låren, att det bara var skinn och päls. Det lät riktigt hemskt och jag klandrade mig själv för att inte ha sett att han var SÅ dåligt musklad! Han ville, precis som fysioterapeuten Josefine, att Nanook skulle gå i waterwalkingen men jag sade att det tyvärr är helt omöjligt för han är livrädd och vägrar att ens gå in! Jag sade att vi ju inte har testat om han kan tänka sig att simma i bassäng istället men då sade Stefan att det skulle jag strunta i för han är för dålig! Jag tyckte det lät konstigt då man ju alltid har hört att även simning är så skonsam för lederna och bra muskelträning och det lät ju riktigt hemskt! Jag såg för mig hur Nanook inte ens skulle kunna simma med oss i sommar! Jag frågade Stefan om hans muskler skulle kunna komma tillbaka och han sade då att ja, allt handlar ju om motoriken. Jag antar att han har gått och spänt sig, inte rört sig i ryggen på ett naturligt sätt och inte använt bakbenen så som han borde. Han rekommenderade mig att fortsätta massera och stretcha och göra de styrkeövningar som Josefine har visat mig och även att börja med viktmanschetter på bakbenen om jag tyckte att han gick bra, med långa steg.
Jag var rätt förtvivlad och orolig när jag kom hem och skrev ett långt halvdesperat mail till Josefine. Gulliga Josefine ringde upp bara en stund efter! Hon sade att vi vet ju om att han är dåligt musklad i bakdelen men att vi inte kunnat träna upp musklerna så länge han hade ont i ryggen utan att hon hade varit tvungen att ta sig an det först.Hon sade att hon ändå tyckte att han hade blivit bättre och att jag inte skulle misströsta för det gjorde minsann inte hon! Hon är en pärla Josefine! Jag är så glad att ha henne att kunna fråga om vad som helst och bolla mina funderingar med. Jag påverkas ju så, det räcker att Nanook har en dålig dag; även om många dagar innan dess varit bra så målar jag direkt upp skräckscenarion om att han aldrig kommer att bli bra! Josefine sade åt mig att om han är sämre någon dag emellanåt så skall jag inte oroa mig; det är normalt. Bara om försämringen är ihållande behöver jag börja fundera på vad det är för fel.
Jag tyckte direkt efter besöket hos Stefan att Nanook rörde ryggen mer i sidled när han gick och att han tog i mer och gick med längre steg. Men jag visste inte om jag inbillade mig. När vi var hos Josefine igen ett par veckor senare bad jag henne därför att titta på hur Nanook gick och ge sin åsikt utan att ha sagt vad jag tyckte mig se och hon sade precis samma sak så det var inte inbillning! Hon tyckte också, precis som jag, att han redan hade börjat att lägga på sig lite muskler. Inte mycket men en start.
Jag pratade med min Facebook-bekant också om besöket hos Stefan och hon sade att så länge ryggen liksom är låst så spelar det ingen roll hur mycket jag tränar hans bakben, det kommer inte ha någon effekt.
Nu känner jag tydligt att han har fått mer muskler i bakkroppen och låren och han går med kraft och långa steg. För några dagar sedan började jag med viktmanschetter men de skall vara tomma nu de första två veckorna för att han skall vänja sig att gå med dem.
Det känns riktigt hoppfullt. Vi skall tillbaka till Stefan i mitten av mars så skall bli intressant att se vad han säger då.
Angående Nanooks problem med såren på tassarna så tittade hudveterinären Robert på dem igen när jag var hos Josefine sist och tyckte då att tassarna såg mycket bättre ut men jag måste hålla på och smörja med den där salvan som jag fått, en gång om dagen, för att hålla det i schack och så skulle Nanook fortsätta med en svag dos kortison tills nästa besök hos Josefine då Robert skall sätta ut kortisonet och istället sätta in värk/ antiinflammatoriska tabletter vilket skall hjälpa honom ytterligare med ryggen, så att han kan tillgodogöra sig styrkeövningarna ännu bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar