Kastrering av hanhhund? För- och nackdelar?

Jag har haft två hanhundar (en nu - Nanook, och en innan honom - Baffin), ingen av dem har kastrerats. 

På Baffin hade jag antagligen räddat livet om jag hade valt att kastrera honom; han hade ena testikeln kvar i buken och det var antagligen den som gjorde att han fick en tumör i buken och bara blev knappa sex år. Veterinären sade till oss att rekommendationen för hundar med ena testikeln kvar i buken är att kastrera och då även ta bort den testikeln eftersom det finns en ökad risk för tumörer, när jag sedan frågade samma veterinär när Baffin var 4-5 år om det kanske var dags att ta bort den där testikeln så var hennes svar däremot att vi, så länge han mådde bra kunde avvakta. Vad jag önskar att hon hade varit tydlig med hur stor risken var och verkligen sagt rent ut att hon rekommenderade en kastrering! Jag själv tog beslutet ändå när han var 5,5 år ca och bokade tid för kastrering men då blev han dålig och åt penicillin, så fort kuren var över så skulle han ha opererats men vi kom aldrig så långt... 

Nanook övervägde jag mycket allvarligt att kastrera pga. hans aggressionsproblem mot andra (han)hundar. Jag fick dock till mig att kastrering i sådana här fall ibland tvärtom kan förvärra saker eftersom det kan göra hunden osäker. Så jag vågade inte kastrera "på riktigt" utan provade först med en kemisk kastrering i form av ett chip under huden. Han blev SÅ mycket trevligare med det där chipet, han blev träningsbar vilket han inte varit innan! Med hjälp av chipet och med hjälp av Pia på Pias Hundkommunikation så kunde jag träna honom i hundmöten. Han blev mycket mindre impulsiv, han gick ner i varv och låste sig inte som innan så fort han såg en hund; han var t.o.m. nyfiken på ett positivt sätt på de hundar vi mötte. På honom hade alltså kastreringen önskvärd effekt så jag bokade in en tid för "riktig" kastrering, men precis innan så ändrade jag mig och avbokade. Varför är jag inte riktigt säker på, men jag tror vi hade någon romantisk bild av att kanske kunna ta valpar på honom i framtiden, vilket jag väl egentligen visste innerst inne att så skulle det inte bli. Han är inget avelsmaterial, trots att han för mig är världens bästa hund så klart. Jag är partisk... Idag är jag, som ni har kunnat läsa om i ett annat inlägg, väldigt arg på hans uppfödare för att hon tog en kull på honom innan vi övertog honom.

Hursomhelst så har jag hört många olika åsikter både för och emot kastrering, främst av hanhundar. Som sagt har jag hört att de efter en kastrering kan bli osäkra och därmed få än värre aggressionsproblem gentemot andra hanar, jag har hört att andra hundar - både tikar och hanar - kan bli osäkra på dem och behandla dem sämre eftersom de inte känner på lukten om det är en hane eller tik, osv. Gällande fördelar har jag hört att risken för problem med prostatan försvinner vid en kastreirng och självklart det vanliga att hunden blir mindre fixerad vid dofter osv. och slipper stressen som de upplever under löpperioder. 

Något intressant som jag läste nyligen i Anders Hallgrens bok "Rädda, arga och stressade hundar" där han diskuterar hanhundsproblem och som ni kunnat läsa i ett inlägg från igår menar att hanarna blir mer och mer maskulina och att detta är ett problem, är att ca 10 % av testosteronet produceras i binjurarna. Vid en kastrering kan man därför aldrig få bort mer än  90 % av testosteronet, det som produceras i testiklarna. De kvarvarande 10 % kan ha stor inverkan, om den yta i hjärnan som är känslig för testosteron är stor, vilket varierar från individ till individ. På vissa hundar får kastreringen därför en mycket liten effekt. Det finns också en teori om att produktionen i binjurarna ökar när man tar bort testiklarna. Hallgren skriver att kastrering hjälper relativt bra på rent sexuella beteenden men på aggressionsproblem hjälper det bara i drygt hälften av fallen. Han hävdar också att risken för problem med sköldkörteln ökar med åldern på kastrater. 

Det finns alltså både en fördel ur hälsosynpunkt (risken för prostataproblem försvinner) och en nackdel (risken för sköldkörtelproblem ökar) med kastrering. 

Som kemisk kastrering talar Hallgren varmt om p-piller med progesteron eftersom man kan avbryta den behandlingen om man märker av biverkningar, men han skriver samtidigt också att för lång behandling med progesteron skall undvikas då det ökar risken för tumörbildning. Är det någon som har hört samma sak tidigare? 

Hallgren skriver en del om vad man kan använda för att mildra de specifika hanhundsproblemen. Han nämner örtterapi som ett alternativ och menar att ett antal örter som vissa linser och groddar som alfa-alfa och humle innehåller ytterst små mängder av östrogen och därför kan vara intressanta att ge övermaskulina hanar. Lakrits är också intressant; roten innehåller nämligen ett ämne som motverkar testosteronet, men detta ämne ökar lätt blodtrycket så Hallgren råder läsarna att vara försiktiga och endast ge lakrits i samarbete med veterinär. Johannesört som egentligen ges som lugnande och anti-depressivt medel minskar tydligen även sexlusten, åtminstone på hundar. Har hunden någon sjukdom skall man dock rådgöra med veterinär innan man ger den johannesört. 

Om hunden är lättstressad och har svag impulskontroll (vilket kan vara en konsekvens av övermaskulinitet) så kan banan (gärna torkad) hjälpa då den innehåller mycket tryptofan som verkar lugnande; det skapas en bättre balans mellan noradrenalin och serotonin. Även kalkonkött, malda pumpakärnor, alkoholfritt lageröl, brunt ris och sojaprotein skall ha liknande effekt. B-vitaminer är det tydligen viktigt att hunden får i sig tillräckligt av också och då främst B3, B6 och folsyra. Hallgren nämner också Equicalm för hästar som tydligen även kan ges till hundar, och pumpakärneextrakt.

Majs skall man däremot undvika då det innehåller tyrosin, aminosyran som är basen för det aktiverande stresshormonet noradrenalin. Tyrosin konkurrerar med tryptofan och kan skapa obalans när det gäller stressade hundar.

Tidigare har jag läst att man till väldigt hungriga hundar kan ge popcorn, att de kan få äta sig mätta på popcorn, men popcorn är ju majs så då funderar jag genast på om det är bra att ge så mycket popcorn, om det inte kan göra hunden stressad.

Är det någon som vet hur det är med popcorn? Jag har ju en extremt hungrig hund... Eller finns det något annat som man kan ge dem så de kan bli mer mätta utan att gå upp i vikt?

Är det någon som har hört talas om användningen av det som nämns ovan (lakrits, johannesört, banan, kalkon, sojaprotein, pumpakärnor, lageröl, brunt ris, linser och groddar som alfa-alfa eller humle, pumpakärneextrakt eller Equicalm), eller som har egna erfarenheter av att ha använt det? Dela gärna med er!

Och upplever ni med okastrerade hanar att de blir mer påverkade av löptikar när de blir äldre? Jag trodde att han skulle bli mindre och mindre påverkad men jag tycker han tvärtom blir mer och mer stressad.

Och vad tycker ni om kastrering, vad är era egna erfarenheter av det? Tycker ni att det ena eller andra är mer etiskt korrekt? Hallgren ställer ju sig, som jag skrev i inlägget igår, frågande till om det rent etiskt är korrekt att vi skall behöva kastrera våra hanhundar för att kunna ha dem. Jag vet också dem som tvärtom tycker att alla hanar som inte skall gå i avel bör kastreras pga. den stress de upplever då de blir påverkade av löptiksdofter osv. och speciellt när vi bor i tätbebyggt område och löptikarna avlöser varandra.

Dela med er av era egna erfarenheter och åsikter, jag är nyfiken!