Mer och mer maskulina hanhundar leder till problem?

Jag läste nyligen Anders Hallgrens bok "Rädda, arga och stressade hundar" där han menar att den ökande maskuliniteten hos hanhundarna är ett problem. Han skriver att hanhundarna inom de flesta raser är avsevärt mer maskulina både vad gäller sätt och utseende än de var för tjugo år sedan (boken skrevs 2012) vilket intygas av allt fler veterinärer, hundpsykologer och instruktörer, både inom och utom Sverige. Hallgren men att detta måste tillskrivas de avelskriterier som bestäms av exteriördomarna på utställningarna. Det som domarna premierar är sådant som uppfödarna eftersträvar och sedan en tid tillbaka premieras mer maskulina hanhundar. Hallgren skriver vidare att det är många som har problem med sina hanhundar och många kastrerar pga. hanhundsaggression eller andra överdrivna maskulina beteenden. Det finns även många som avlivas och omplaceras för att de är överaktiva och ouppfostrade och dessutom har det sexuella intresset hos hanar börjat vakna för tidigt och blivit överdrivet stort.

Det manliga könshormonet testosteron påverkar enligt Hallgren en hane på framförallt fyra sätt: utseendet, sexualiteten, kampviljan och den generella aktiviteten. Utseendemässigt blir de större och spänstigare, mer muskulösa och får ett mer ”hanligt” uttryck, rent allmänt. Det är troligen den största anledningen till att man premierar maskulina hanar på utställningarna via begreppet ”könsprägel”. De blir mer sexuellt intresserade och vanligt är att de blir aggressiva mot andra hanar, det ligger i testosteronets natur att öka konkurrensen om honorna. Idag är det så vanligt med hanhundsaggressivitet att det är ett av de vanligaste skälen till kastrering och det vanligaste problemet som man söker hjälp för hos en hundinstruktör eller hundpsykolog/ problemhundsutredare. Testosteron fungerar också som ett stresshormon och det är därför mycket maskulina hanar är mer gör aktiva, ibland överaktiva. Till sin kemiska struktur liknar testosteronet kortisol, som är ett stresshormon.

Hallgren skriver om kastrering att han tycker att man rent etiskt bör fråga sig om vi skall behöva operera våra hanhundar för att kunna ha dem. Han anser att det bör ligga på uppfödarna att få fram hundar som fungerar i familj och samhälle utan att behöva kastreras.

Nu är jag alltså nyfiken på vad ni uppfödare och domare tänker kring detta. Om det är så att mycket maskulina hundar premieras på utställningarna, och detta leder till beteendeproblem, så har ju domarna ett stort ansvar att styra detta. Eller tycker ni att uppfödarna har större ansvar att titta mindre på utställningsresultat och mer på hur hunden fungerar, beteendetester osv. för att bestämma vilka individer man skall avla på? Det är väl alltid en kombination; man vill väl avla på hundar som utseendemässigt stämmer väl in på rasstandarden och även på trevliga individer beteende/ temperamentsmässigt? Men vad styr mest och testar uppfödare mentaliteten på något sätt mer än att de ser hur hunden fungerar i vardagen då de lever med den? Hur fungerar det med hundar som inte bor hos uppfödaren? Då får ju uppfödaren förlita sig till någon annans omdöme av hur hunden fungerar. Tycker uppfödare att könsbunden aggressivitet är ett problem eller bortser man från det i sin avel om hunden är trevlig på andra sätt? Bristande impulskontroll anses också enligt Hallgren ha samband med för lite serotoninaktivitet i hjärnan och systemen med noradrenalin och serotonin är till relativt stor del ärftliga. Kan man testa detta på något sätt så att man tar hänsyn till detta i avel,  någon som vet?

Nyfiken som sagt att höra hur uppfödarna tänker, hur de testar och väljer ut hundar till avel (vilka kriterier som är viktiga och varför), så berätta för mig!