Livets berg-och dalbana

Clownen Baffin :-) 

Alla som lever eller har levt med hund vet att livet blir till en berg-och dalbana när hunden blir sjuk. Nja... Det är väl egentligen inget speciellt för just hundägare, i ärlighetens namn så är nog livet lite av en berg- och dalbana för alla. Det går upp och ner. Alla har vi bättre och sämre perioder i våra liv och alla har vi problem, även om det ibland verkar svårt för vissa att erkänna; de där som vill framstå som att de har perfekta, problemfria liv... Men det är ju det som är livet så det är ju naturligt, hur jobbigt det än är när man befinner sig i den där svackan och man inte vet hur man skall orka upp igen...

Ni som har läst tidigare inlägg känner ju till att min Nanook fått diskbråck och hur orolig jag är för honom. Som sagt tidigare så går det upp och ner och jag påverkas väldigt, väldigt lätt av hur han mår. Det vill säga att när han r pigg och verkar vara på väg uppåt så är jag jättelycklig MEN jag vet att den där känslan av hopp är så extremt lätt att rubba hos mig. Det räcker med att han en dag är sämre så kastas jag ner i avgrundsdjup misströstan, förtvivlan och frustration och tänker att han aldrig kommer bli bra... Jag vet att det kan gå upp och ner, att vägen inte är spikrak uppåt och att det faktum att han är sämre någon dag emellanåt inte behöver betyda att han inte kommer bli bra men det är på det intellektuella planet. Det känslomässiga är något helt annat och jag antar att det är för att jag är så rädd att förlora honom som dessa känslor tar över. Jag försöker få tyst på dem för jag vet att det inte lönar sig att oroa sig och grubbla och vi gör ju vad vi kan för honom, försöker hjälpa honom på bästa sätt. Men det är inte lätt, mycket lättare sagt än gjort!

Jag lyssnade på Hundpodcasten Vår Bästa Vän idag; ett avsnitt som heter Älskade saknade vän och som handlar just om att förlora en vän. För det är en vän man förlorar, en familjemedlem, inte "bara en hund". Vilket kanske kan vara svårt för dem som inte levt med en hund att förstå. Jag sörjde ärligt talat min förra hund mer än jag sörjde min farmor och farfar när de gick bort. Jag har nästan haft lite av skuldkänslor för det men när jag har tänkt efter har jag kommit fram till att det nog inte är så konstigt egentligen. Man lever ju med sin hund varje dag, man är ju en familj. Släktingar bor man ju inte med som vuxen och har inte en lika nära, vardaglig relation till... 

Hursomhelst så rann mina tårar under hela avsnittet och jag kan fortfarande få gråten i halsen när jag tänker på min Baffin. De pratade om hur viktigt det är att kunna minnas de fina stunderna och skratta åt dem, att se sin hund som frisk och inte älta sista tiden och avskedet, och att det kan ta lite tid innan man kommer dit. Det är nu 7,5 år sedan min Baffin försvann från oss, jag kan inte fatta hur fort tiden går, och visst kan jag nu titta på gamla bilder och le och minnas honom på ett fint sätt men jag dras fortfarande även med bilden från den sista dagen i hans liv. Ofrivilligt. Och jag bävar så fruktansvärt för dagen då jag kommer tvingas ta farväl av min älskade Nanook. Jag vet som sagt att jag inte kan påverka något, genom att oroa mig och grubbla utan att det bästa jag kan göra är att ta hand om honom på bästa sätt och vara tacksam för och ta tillvara på varje dag vi får tillsammans. Men det är som sagt svårt att inte tänka på det. 

Älskade vän, jag hoppas du stannar hos mig ett bra tag till men jag hoppas också att jag ser om du inte mår bra och inte orkar längre så jag inte tvingar dig att vara kvar mer än du egentligen vill...

När jag lyckas tänka på alla fina stunder med vår Baffin så är det denna bild av honom som dyker upp i huvudet. Den är så tydlig. Detta är verkligen Baffin!

Även denna bild visar Baffins personlighet på ett bra sätt; vår lilla clown, alltid med ett leende på läpparna och en stor räv bakom örat! :-) Pratglad som få! Och matglad precis som vår Nanook...

Mina två älskade pojkar!