De praktiska bitarna kring hundägandet

När man har levt med hund så är det nog väldigt svårt att inte fortsätta leva med en hund i sitt liv. Åtminstone känner jag för min del att det skulle bli väldigt tomt utan hund. Jag minns när vår Baffin försvann från oss så plötsligt, min sambo ville vänta med att skaffa en ny hund men jag var på något sätt helt vilse utan hund, precis som att jag inte visste vad jag skulle göra utan en hund i mitt liv... Det gick inte så lång tid innan vi skaffade Nanook, tre månader ungefär. Men jag minns att det var lite tudelat; jag ville ha en hund men inte en annan hund, jag ville ju ha vår Baffin! Första tiden med Nanook kändes konstig, som om han inte var min hund, som om jag passade någon annans hund. Men det tog inte speciellt lång tid förrän han var vår hund!

När vi pratar om det så säger min sambo även denna gång att han verkligen vill vänta ett tag med att skaffa hund efter Nanook (den dagen hoppas jag är en bra bit fram i tiden) och jag vet inte hur jag skall kunna klara mig utan hund. Det min sambo säger är att det är väldigt bundet och det är ju sant, speciellt för oss som inte har någon släkting som kan/ vill ta hand om Nanook om vi vill åka någonstans dit vi inte kan ta med honom, eller när vi jobbar och liknande. Det känns inte så jättebra att lämna honom på pensionat heller, vi är rätt kinkiga och mesiga när det gäller att lämna honom till någon annan... Nu har vi sådan tur att min sambo jobbar hemifrån en hel del och övriga dagar kan ta med Nanook men vi vet inte hur länge det kommer vara så och jag arbetar heltid dag, som lärare. Jag har inte frågat men jag kan inte tänka mig att det vore okej att ta med sig hunden hit, tyvärr, pga. allergi t.ex. Dagis är så himla dyrt och vi är inte heller oerhört entusiastiska över att lämna vår hund på ett dagis med upp mot 30 hundar och en stressig miljö. Jag vet att det finns dagis som inte alls ser ut så men för många är det ju så verkligheten är. Jag önskar så att jag hade ett jobb där jag kunde ha hund med mig! Jag har funderat på att byta jobb men vet inte vad jag vill göra istället, det är så svårt! Och till vilken slags jobb skulle man kunna ha hunden med sig? Det känns nästan som att enda alternativet är att starta eget så man kan bestämma själv och kanske även arbeta mycket hemifrån, men frågan är återigen inom VAD? Jag funderar och funderar men kan inte påstå att jag kommer på något.

Hur gör ni andra? Var har ni hundarna om ni jobbar heltid? Är det någon som har dem i hundgård under dagen? Vad säger lagen om hundgård, hur länge får de vara i den utan tillsyn? Inomhus får de ju bara vara ensamma x antal timmar per dag (är det fem timmar?) Nu bor jag i lägenhet så någon hundgård är det ju inta tal om men jag bara spånar inför framtiden om man nu skulle köpa hus någon gång... Angående hundgård skulle jag dock vara rädd dels för stöld och dels för att folk kan slänga in farliga saker till hundarna. Jag läste nyligen på Facebook om en tjej som hade varit med om att någon slängt in köttbullar med spik i hundgården... Folk är ju inte kloka.

Det hade varit så mycket enklare med dessa praktiska bitar av hundägandet om man hade haft en familj som kunde ställa upp och hjälpa till att vara hundvakt! Ännu bättre om de också vore intresserade av hundar... Jag kan bli så avundsjuk på de som har sådana familjer där många har hund och man kan hjälpas åt... Jag lyssnade nyligen på Karlavagnen där frågan var om man var avundsjuk på något och i så fall vad. En sådan sak som jag kan känna mig riktigt avundsjuk på är som sagt att ha en familj med hundintresse. Och ännu bättre: tänk att få växa upp i en familj med intresse för drag och polarhundar! Jag blir grön när jag ser små barn i släden och småttingar som redan kör en liten släde själv! Det ser så underbart ut. Tänk att få med sig den kunskapen redan från barnsben...  

Hursomhelst, dela gärna med er av tips och trix för att få vardagen att gå ihop med hund om man samtidigt jobbar, var man har hunden på dagarna, vilka jobb som skulle kunna passa om man vill ta med hunden, hur ni gör om ni vill resa bort och inte kan ta med hunden osv. osv. 

Sämre i ryggen efter röntgen (CT)

Nanook är just nu ganska pigg. Han hade en sämre period igen då han blev väldigt stel och spänd i ryggmuskulaturen och bakbenen. Jag ökade därför på massagen igen så att jag nu masserar varje dag och så var jag hos sjukgymnasten igen i onsdags så han fick laser vilket var ett tag sedan nu. Hon upplevde honom också som sämre än sist hon såg honom. Nu känns han dock som sagt bättre igen så det går upp och ner... Han känns mindre stel igen nu och igår gick vi en promenad i skogen på 40 min. ca. och svansen var uppe och han gick på med kraftfulla steg hela vägen:-)

Jag pratade med ortopeden Gustav igen häromdagen och sade att jag tyckte det var så märkligt att Nanook blev så mycket sämre direkt efter röntgen. Både jag och sjukgymnasten tyckte ju att han var mycket bättre och han gick promenader på upp till dryga timmen med en liten paus halvvägs ungefär. Efter röntgen blev han först så dålig efter sederingen, vilket han alltid blir; hängig, ynklig och seg och dessutom dålig i magen. Men detta hängde i ett bra tag efter röntgen; från att ha gått en promenad på ca en timme ett par gånger i veckan och däremellan 30-40 minuterssvängar så föll svansen ner efter bara någon minut och han var så seg och hängig och låg baktill, verkade ha ont och vara trött i ryggen... Gustav sade då att det kan bli lite sämre efter röntgen för att man då sträcker ut ryggen för att få bra bilder. Det är ju därför man söver dem vid röntgen, för att man skall kunna sträcka ut kroppen utan att de protesterar, spänner sig och håller emot för att det är obekvämt eller gör ont. Gustav sade också att Nanook borde ha hämtat sig fortare efter det. MEN jag tänker att det inte alls är konstigt om det tar tid. Om diskbråcket nu höll på att läka ihop och de "drog isär" det igen vid röntgen så blir det ju nästan som att börja om från början med ett rätt så färskt diskbråck... Så jag tänker att nu får det vara massage varje dag och laser en gång i veckan igen ett tag så det kanske kan börja läka igen. Konstigt, man förstår ju att de behöver sträcka ut ryggen för att kunna få bra bilder, men de bör väl kunna vara lite mer försiktiga så inte hunden blir så extremt mycket sämre efter röntgen!??

Jag hoppas nu att det blir färre och färre bakslag och att vägen tillbaka kan gå lita rakare.

Nu längtar vi efter det här! Sjukgymnasten säger att det än så länge är för kallt i vattnet för Nanook och dessutom att det är jobbigare för ryggen att simma än att vada i vatten så han måste börja med att bara vada och får inte simma. Jag som har hört att det skall vara så skonsamt för leder osv. att simma. Det är synd, han blir ju väldigt varm också på sommaren så jag hoppas verkligen att han blir tillräckligt bra för att kunna simma längre fram i sommar. Han har ju alltid flytväst också och det gör ju att han behöver anstränga sig mindre.  

Livets berg-och dalbana

Clownen Baffin :-) 

Alla som lever eller har levt med hund vet att livet blir till en berg-och dalbana när hunden blir sjuk. Nja... Det är väl egentligen inget speciellt för just hundägare, i ärlighetens namn så är nog livet lite av en berg- och dalbana för alla. Det går upp och ner. Alla har vi bättre och sämre perioder i våra liv och alla har vi problem, även om det ibland verkar svårt för vissa att erkänna; de där som vill framstå som att de har perfekta, problemfria liv... Men det är ju det som är livet så det är ju naturligt, hur jobbigt det än är när man befinner sig i den där svackan och man inte vet hur man skall orka upp igen...

Ni som har läst tidigare inlägg känner ju till att min Nanook fått diskbråck och hur orolig jag är för honom. Som sagt tidigare så går det upp och ner och jag påverkas väldigt, väldigt lätt av hur han mår. Det vill säga att när han r pigg och verkar vara på väg uppåt så är jag jättelycklig MEN jag vet att den där känslan av hopp är så extremt lätt att rubba hos mig. Det räcker med att han en dag är sämre så kastas jag ner i avgrundsdjup misströstan, förtvivlan och frustration och tänker att han aldrig kommer bli bra... Jag vet att det kan gå upp och ner, att vägen inte är spikrak uppåt och att det faktum att han är sämre någon dag emellanåt inte behöver betyda att han inte kommer bli bra men det är på det intellektuella planet. Det känslomässiga är något helt annat och jag antar att det är för att jag är så rädd att förlora honom som dessa känslor tar över. Jag försöker få tyst på dem för jag vet att det inte lönar sig att oroa sig och grubbla och vi gör ju vad vi kan för honom, försöker hjälpa honom på bästa sätt. Men det är inte lätt, mycket lättare sagt än gjort!

Jag lyssnade på Hundpodcasten Vår Bästa Vän idag; ett avsnitt som heter Älskade saknade vän och som handlar just om att förlora en vän. För det är en vän man förlorar, en familjemedlem, inte "bara en hund". Vilket kanske kan vara svårt för dem som inte levt med en hund att förstå. Jag sörjde ärligt talat min förra hund mer än jag sörjde min farmor och farfar när de gick bort. Jag har nästan haft lite av skuldkänslor för det men när jag har tänkt efter har jag kommit fram till att det nog inte är så konstigt egentligen. Man lever ju med sin hund varje dag, man är ju en familj. Släktingar bor man ju inte med som vuxen och har inte en lika nära, vardaglig relation till... 

Hursomhelst så rann mina tårar under hela avsnittet och jag kan fortfarande få gråten i halsen när jag tänker på min Baffin. De pratade om hur viktigt det är att kunna minnas de fina stunderna och skratta åt dem, att se sin hund som frisk och inte älta sista tiden och avskedet, och att det kan ta lite tid innan man kommer dit. Det är nu 7,5 år sedan min Baffin försvann från oss, jag kan inte fatta hur fort tiden går, och visst kan jag nu titta på gamla bilder och le och minnas honom på ett fint sätt men jag dras fortfarande även med bilden från den sista dagen i hans liv. Ofrivilligt. Och jag bävar så fruktansvärt för dagen då jag kommer tvingas ta farväl av min älskade Nanook. Jag vet som sagt att jag inte kan påverka något, genom att oroa mig och grubbla utan att det bästa jag kan göra är att ta hand om honom på bästa sätt och vara tacksam för och ta tillvara på varje dag vi får tillsammans. Men det är som sagt svårt att inte tänka på det. 

Älskade vän, jag hoppas du stannar hos mig ett bra tag till men jag hoppas också att jag ser om du inte mår bra och inte orkar längre så jag inte tvingar dig att vara kvar mer än du egentligen vill...

När jag lyckas tänka på alla fina stunder med vår Baffin så är det denna bild av honom som dyker upp i huvudet. Den är så tydlig. Detta är verkligen Baffin!

Även denna bild visar Baffins personlighet på ett bra sätt; vår lilla clown, alltid med ett leende på läpparna och en stor räv bakom örat! :-) Pratglad som få! Och matglad precis som vår Nanook...

Mina två älskade pojkar!

Saknad av träningskompisar

Jag är så dålig just nu på att ta tag i att träna Nanook! Jag menar att aktivera honom med olika saker; lära in nya tricks osv. Är man inte på rätt humör utan kanske trött eller stressad så är det verkligen ingen idé att träna hund har jag märkt. Det blir bara fel och slutar med att man blir frustrerad och riskerar att överföra den känslan till hunden. Nanook är känslig för min sinnesstämning och jag inbillar mig att man lätt får honom att "känna sig misslyckad" om nu hundar kan känna så...? De flesta hundar blir ju förtvivlade om en människa är ledsen och kommer och vill trösta men Nanook går istället undan och tills för ett tag sedan har jag uppfattat det som att han "inte bryr sig lika mycket som andra hundar". Nu har jag istället kommit på en annan tolkning - jag tror att han visst bryr sig men att han tror att det "är hans fel" att man är ledsen och därför går undan för att "inte vara till besvär". Vad tror ni andra om den teorin? 

Hursomhelst så tycker jag också det är lite tråkigt att träna "själv". Man tränar ju med sin hund men jag menar andra människor. Jag skulle vilja gå en kurs i nose work t.ex. men det är så dyrt och just nu har jag inte råd pga. alla utgifter i och med Nanooks alla rehab-besök osv. I dag fick jag dessutom reda på att min tilläggsförsäkring för rehab har en karens på 1 år! Vilket man inte upplyste mig om när jag tecknade den i början av året... Och än är det ju inte säkert att vi slipper operera diskbråcket och i så fall blir ju det en stor kostnad för operation och all rehab efteråt... Man kan ju så klart träna själv också och oftast när jag tränar så tycker jag att det är roligt men jag är rätt seg i starten... 

Det vore roligt att ha någon att träna med, någon att diskutera med. Att vara två eller fler så man skulle kunna tipsa varandra på olika aktiviteter och tricks och pusha varandra lite... Det känns ofta som att hundägare är lite antingen eller. Antingen är man jätteduktig och håller på och tränar flera hundsporter på en gång, är väldigt aktiv och går kurser, tävlar osv. och jämfört med dessa personer känner jag mig som en riktig amatör... eller så tränar man ingenting med sin hund utan går bara promenader... Så det vore roligt att hitta någon som bara vill träna lite för skojs skull och för att aktivera hunden. Nu när Nanook inte kan gå så långa promenader är det ju ännu mera nödvändigt att aktivera honom på andra sätt...och det vore kul att ha någon att prata med när man kör fast, att bolla idéer med.

Jag skulle också vilja spåra mycket oftare än vi gör, han älskar ju att spåra! Problemet är att jag inte kan lägga spår själv (vilket jag säkert skulle kunna lära mig) och framförallt så skulle jag aldrig ha tid att först gå ut själv och lägga spåret och senare gå det med Nanook. Jag har därför tagit hjälp av en kvinna som heter Marianne Johansson som har lagt spår åt mig mot en liten slant och det har varit jättebra men nu har hon öppnat hunddagis (http://www.vargaskogenshunddagisochaktivitetscenter.n.nu/)  

och är så upptagen att hon nästan aldrig hinner lägga spår åt mig.

Jag tar gärna emot tips på aktivering som man kan göra, gärna även aktiviteter passande att göra inomhus. Jag har provat en aktiveringsboll med håll i som man lägger godis i men han förstår inte hur man skall göra - jag visar och visar att han måste röra på bollen men han ger upp efter bara några enstaka försök! Jag har provat att lägga godis i en pet-flaska - samma sak händer, han rör flaskan en eller två gånger, försiktigt, när inget godis kommer ut så ger han upp och ligger och bara tittar... Han är så seg med sådant, han har ingen egen initiativförmåga... Hur tränar man upp den??? Jag har även provat en toarulle med godis i men då demolerade han rullen och käkade även pappret... Inte så bra.

Tipsa gärna om enkla videor som visar inlärning av olika små tricks osv. 

Och vill någon gå ihop i någon slags grupp där man, om inte i verkliga livet så väl digitalt, kan bolla idéer, tipsa varandra osv. om enkla saker så hör av er! Det vore trevligt att t.ex. i sommar ha en liten grupp där man kan t.ex. ta ett trick per vecka och träna på och ta hjälp av varandra...

Nanook visar upp ett av sina tricks: att vinka. 

Han kan även give me five, vacker tass, vänster tass, backa, hands up, dansa, snurra, spela trött på frågan Är du sömnig? 

Betalar någon dryga 2000 kr för ett hundbett för skojs skull!??

Ni som har läst min blogg känner till händelsen för nära två månader sedan då en lös hund sprang fram och provocerade Nanook, jag försökte mota undan hunden med foten för att undvika att det blev slagsmål och blev istället själv biten i benet. Det slutade som ni vet med flera timmar på akuten och en polisanmälan av händelsen. Polisen förhörde mig och gjorde en förundersökning och jag fick maila in alla bilder jag tagit på såren. Den andre hundägaren visade ju sig tyvärr vara en riktig jubelidiot och vägrar ersätta mig för mina utgifter (räknar man endast de faktiska utgifterna för en dags sjukskrivning, besöket på akuten, penicillin och värktabletter och ett trasigt underställ så hamnar det på 2200 kr ca) och menade att det lika gärna kan ha varit Nanook som bet mig och att ord står mot ord... Han hävdade till och med att hans hund inte har sådana käkar så att den skulle kunna bita så och tyckte att man kunde mäta hans hund käkar och jämföra med mina sår... Ja, ni hör ju själva vad det är för typ av människa jag har att göra med...

Polisen hörde av sig för ett par veckor sedan och sade att de var klara med förundersökningen och skulle skicka all information till åklagaren och att jag om åtal skulle väckas måste infinna mig i tingsrätten för en chans att få ut någon ersättning...

Jag började bli lite nervös inför detta med tingsrätten men så för någon vecka sedan fick jag först ett brev där det stod angående anmälan om bristande tillsyn över hund att ärendet avskrivs från vidare handläggning, att händelsen inte är av sådant slag  att polisen finner skäl att utfärda föreläggande om t.ex  koppeltvång eller munkorg på hunden... Det står också att hundägaren har yttrat sig i ärendet och har en annan uppfattning än målsäganden (jag) om vems hund som tillfogade skadan... Han fortsätter alltså att hävda att jag ljuger och att det var min egen hund som bet mig!

Ett par dagar senare fick jag hem nästa brev om vållande till kroppsskada där det står att kammaråklagaren inte kommer väcka åtal eftersom det inte föreligger tillräckliga skäl - med hänsyn till bevisningen kan man inte vänta sig en fällande dom.

Det står i lagen om tillsyn över hund och katt att man är skadeståndsskyldig för alla skador ens hund orsakar, oavsett hur de har uppkommit... MEN tydligen är det fritt fram att ha hunden lös utan koll så den kan bita folk och mucka bråk med andra hundar utan att det händer något alls (åtminstone utan vittnen) om man bara hävdar att ord står mot ord och nekar...!

Vad tror de!?? Att man tycker det är roligt att ha fyra ärr på benet och få betala dryga 2000 kr för det!?? Vem vet, om fler än jag tycker det så kanske det kan vara en ny affärsidé, att "sälja ärr" till folk...? Hade Nanook bitit mig av misstag så hade jag väl inte anmält gubben!?? Då hade jag istället varit väldigt tyst... Jag har så svårt att förstå att folk inte vill ta sitt ansvar och göra rätt för sig!  Jag är rätt så övertygad om att den här gubben förstår mycket väl att det var hans hund som bet mig. Hade Nanook bitit någon hade jag blivit helt förtvivlad och självklart ersatt personen! Och jag tror att de flesta hade känt och reagerat likadant...?

Jag mår illa - våldtäkter vid parningar???

I söndags träffade jag som sagt Frida som hade Nanooks mamma Luna och då fick jag reda på ännu mer om Nanooks uppfödare eftersom Frida haft mycket mer kontakt med henne än jag. Hon stod väldigt lågt i kurs hos mig innan men nu har hon sjunkit ännu mer! 

För det första berättade Frida att hon ofta åkte hem till denna kvinna och tog hand om hundarna eftersom hon tyckte så synd om dem. De hade ofta varken mat eller vatten och kopplena hängde där de hängde för de fick sällan  komma ut... Frida har tagit hand om flera hundar från henne då hon sagt att hon annars skall ta bort dem. I Lunas fall så fann Frida henne skakande som ett asplöv under köksbordet hemma hos denna kvinna som sade att hon inte visste vad hon skulle göra med hunden men antagligen sätta ut henne på foder för hon hade bra stamtavla... Frida tog hem henne och det var väl tur för Luna. Luna hade ju också flyttat runt en hel del innan dess och bl.a. bott hos en alkoholist med flera malamuter som kastade in mat till dem att slåss om.. :-(

För det andra så berättade jag om när Nanook skulle paras och vi tvingades ta hem tiken till oss eftersom uppfödaren flyttat långt bort och vi vägrade att skicka honom till henne en vecka vilket enligt henne var alternativet. Uppenbarligen hade hon skickat ner tiken vid fel tillfälle; för sent kanske? För hon ville inte veta av någon parning... Jag berättade för Frida vilket liv det blev på uppfödaren när vi efter en vecka sa att "det blir ingen parning, du får hämta tiken och nu vill vi köpa loss Nanook från foderavtalet för att slippa krångla med fler parningar..." och att jag frågat uppfödaren vad sjutton hon ville att jag skulle göra, om hon tyckte jag skulle hålla fast tiken??? Det skulle jag naturligtvis aldrig drömma om! Men då berättade Frida att det var precis vad som hände när Luna parades! Den här galna uppfödaren och hanens ägare höll alltså fast Luna när hon inte ställde upp sig själv. Frida sa att hon grät på hemvägen för Luna skrek och det var en sådan fruktansvärd upplevelse!

Jag har hört talas om att detta försiggår tidigare men att höra om det så här... Det gjorde mig verkligen illa berörd och jag har tänkt mycket på detta sedan i söndags. Det är ju rena våldtäkten!Jag undrar hur vanligt förekommande detta är!?? Det borde ju klassas som djurplågeri och borde egentligen anmälas. För det kan väl inte vara tillåtet hoppas jag!??Jag hoppas verkligen att detta inte är vanligt förekommande, men att det förekommer alls är ju illa nog!

Jag inbillar mig också att hundarna själva på något sätt känner om de är en bra match genetiskt. Så jag tror att man borde lyssna till om tiken inte vill ställa upp sig. I Lunas fall var det ju inte någon väldigt bra kombination då hon var väldigt stor och hanen väldigt liten men Fridas invändningar om att det skulle kunna bli en väldigt ojämn kull var ju inget som uppfödaren lyssnade på... 

I vårt fall med tiken som skulle paras med Nanook så misstänker jag att hon tyckte det var för tidigt, för nära inpå hennes förra kull. Hon fick ju valpar i februari ungefär så de flyttade väl i april och sedan skulle hon alltså paras igen direkt vid nästa löp i juni! Frida sade att den tiken har fått jättemånga kullar och flyttat runt som en trasa! Hur de har gjort med registreringar osv. av valparna vet jag inte för det finns ju ett tak gällande max antal tillåtna kullar per tik... Jag tycker så synd om henne. Jag tänker så mycket på henne, fäste ju mig vid henne bara på den veckan hon bodde hos oss och hade gärna behållit henne men sambon satte stopp för två hundar... och när det nu inte blev några valpar så tror jag inte heller att uppfödaren längre var intresserad av att låta oss ta över henne...

Har ni hört talas om detta med fasthållande (=våldtäkt enligt mig) vid parning? 

Vad tror ni om min hypotes om att hundarna själva kan känna om de verkligen är en bra match eller ej och att tiken kan känna att det är för tidigt inpå föregående kull? 

Nanook och Orca! Så söta! Nanook undrar nog vad hon gör... :-) Visst ser det ut som att han skrattar!?

En ny bekantskap och en ny kompis till Nanook

I söndags fick jag äntligen träffa tjejen som hade Nanooks mamma, Frida! Vi har pratat länge om att ses men igår blev det alltså av. Tyvärr hann jag aldrig träffa Nanooks mamma Luna innan hon lämnade oss, vilket jag gärna hade velat.  Istället fick jag nu träffa Fridas lilla flock med aussies 💜 Orca, Mella och Tex.  Nanook fick också en ny kompis,  Orca ☺ Han tyckte det var en söt och rolig tjej. Hon bara rullade på gräsmattan hela tiden och fick mig att tänka på när man var liten och rullade ner för grässlänten hemma i trädgården.  Det var kul! 😁

Vi promenerade på en plats där jag och Nanook inte varit förr så det var trevligt, det är alltid roligt att upptäcka nya promenadplatser. Något av det bästa jag vet är att ta Nanook,  en ryggsäck med fika och lite annat smått och gott och en karta och ge mig ut i skogen för att kolla in någon ny stig eller sjö... Svårt att göra det nu när han haft ont i ryggen och man måste planera promenaderna så de inte blir för långa. Så här fin var platsen där vi promenerade, liknar mossen i Kungälv där vi brukar gå.

Nu har våren kommit igång rejält också. Ja, blommor har funnits ett tag men det har varit så fruktansvärt kallt; i söndags var första gången i år som jag gick ut utan vinterjacka! Det var skönt med lite värme och vitt och fint är det ute med alla vitsippor!

Nanook var också riktigt pigg; vi gick en trekvart cirka och svansen var uppe hela tiden!

En annan rolig sak var att jag fick bekräftat av Frida att jag har en bild på Nanook som valp! Jag har ju fått tag i dem som har Nanooks två systrar och träffat den ena av dem och jag har även haft kontakt med killen som har hans ena bror och jag har frågat dem och även Frida om någon har bilder på kullen som valpar. TYVÄRR har Frida spillt te över den dator där hon hade alla valpbilder och inte kunnat rädda en enda bild! Hon som har Nanooks ena syster hade däremot två bilder som hon skickade till mig men eftersom Nanooks och hans två syrror är lika som bär så hade hon ingen aning om det verkligen var Nanook på bilderna eller Enya elelr Aska och jag vet absolut inte... Det är så tråkigt att inte ha någon bild på honom som liten! Men nu visade jag Frida bilderna och hon är säker på att det är Nanook på den ena bilden. Det är hennes bild som hon tog hemma hos sig innan valparna flyttade! Jag är så glad, nu vet jag hur Nanook såg ut som bebis! Och han var ju SÅ SÖT! Titta själva: