"Hur gammal är han"? Folks onödiga, ovälkomna kommentarer del 2

Efter att jag hade skrivit det förra inlägget kom jag att tänka på en annan sak som jag har irriterat mig väldigt på sista tiden. Det handlar också om folks onödiga och ovälkomna kommentarer. Jag vet inte hur det är för er andra hundägare men jag har märkt att man, när folk kommer fram och pratar och frågar om ens hund (kanske berömmer hunden, frågar om rasen osv.) ofta även får frågan hur gammal hunden är. Jag har börjat fundera på vad det är som är så intressant med en hunds ålder. Jag kan förstå att man frågar om det är en valp, men är det en vuxen hund så förstår jag faktiskt inte riktigt varför det är intressant. Om det hade stannat där, vilket det oftast gör, så hade det kanske varit okej MEN ofta så gör det inte det. När jag säger hur gammal Nanook är så är det inte så sällan som folk ställer följdfrågan hur gamla "sådana hundar" kan eller brukar bli. Jag är ännu mer fundersam till varför det är intressant. Folk känner sig tydligen tvungna att påtala att han börjar bli gammal... Precis som om jag skulle vara omedveten om det!?? Det värsta är ändå när folk dessutom har mage att kommentera att "stora hundar brukar ju inte bli så gamla". Vad tänker folk med? Det värsta var för ett par år sedan när jag var ute och gick med Nanook och en bekant och en äldre man kom fram och pratade lite. Han frågade hur gammal Nanook var och när jag svarade så sade han att ja, då kanske han inte lever så länge till för stora hundar brukar ju inte bli så gamla. Fortfarande blir jag så arg när jag tänker på detta och framförallt blir jag så arg på mig själv som aldrig har mål i munnen när det gäller! Först efteråt finner jag mig och tänker på vad jag skulle ha sagt! Jag borde förstås ha frågat tillbaks. "Och hur gammal är farbror? Jaså, så pass gammal ja... då kanske du inte lever så länge till för farbröder brukar ju inte bli så mycket äldre". Vad jag ångrar mig! Vad är syftet med dessa kommentarer? Sägs de verkligen endast av obetänksamhet? Jag har ju lite svårt att tro att folk är så pass dumma så de bara säger vad som helst utan att tänka sig för, eller? Men vad är det då, illvilja?

Folks ovanor att komma med onödiga kommentarer som man inte bett om

Jag läste häromdagen ett blogginlägg av Sara Viforr med bloggen Passout som handlade om hur trött hon är på att okända människor ute på gatan anser sig ha rätt att kommentera t.ex. hur man skall träna/ uppfostra sin hund. Hon ger följande exempel på vad folk kan säga: ”Du måste leka med din valp. I allt! Lek, lek, lek.””Du måste visa vem som bestämmer, med min förra hund fick jag spöa på och efter det, ja då visste hon vem som bestämde!””Viktigt med hundmöten, såhär gör du för bästa resultat….””Bits valpen? Tryck ihop munnen på den! De måste lära sig vettu!

Sara fortsätter så här: ”Där står jag som ett fån, skulle bara gå förbi dessa människor med hundarna. Vilka är ni ens? Har jag bett om råd? Känner jag dig?

Tyvärr stöter man på dessa människor även på sociala medier, inte bara på gatan… Kanske uttrycker de sig ännu mer oförskämt när de sitter skyddade bakom sin dataskärm… Det är så tråkigt att man skall behöva dra sig för att publicera något, be om råd, diskutera något eller liknande i ett forum på Facebook eftersom man inte orkar med dessa ifrågasättare som dyker upp då och då. Som mitt i en tråd börjar ifrågasätta och diskutera ett helt annat ämne än det tråden faktiskt handlar om… Personer som verkar ifrågasätta och bråka och vara oförskämda bara för bråkandets skull. Har de verkligen inget bättre för sig? undrar jag då. Jag tycker nästan lite synd om dem. Jag har flera gånger läst att folk tycker att ”draghundsfolk” är så trevliga, hjälpsamma och inbjudande men jag har mött denna typ av ifrågasättare även bland dessa…

Jag skrev nyss i ett forum på FB och frågade om någon känner till en bra våtdräkt för hundar. Nanook har ju diskbråck och det som fungerat bäst för honom är simning. Nu under sommaren simmar vi och vattentraskar ute så slipper vi den kostnaden åtminstone under sommarperioden. Det hade därför varit bra om man med en våtdräkt hade kunnat förlänga simsäsongen något. Jag fick flera vettiga svar. Men så kommer just en sådan där ifrågasättare in i tråden och ställer sig undrande till varför jag har kvar hunden. ”Hunden har ont och du håller honom vid liv för att du tycker om honom. Jag skulle överväga avlivning”. Ursäkta!?? Inte någonstans i mitt inlägg hade jag nämnt att Nanook har ont. Det har han inte. Så vad grundar denna människa sitt påstående att hunden har ont på? Att han har diskbråck behöver inte per definition betyda att han går runt och har ont.

Jag förklarar för personen hur det ligger till, att jag inte skrivit något om smärta och hunden har inte ont. Jag märker om han har ont, han går också regelbundet till en sjukgymnast som skulle märka om han verkade ha ont. Ja, han medicinerar och ja, han får laserbehandling, just nu ca 1 gång/ mån. då det räcker. Och ja, jag masserar honom hemma varannan till var tredje dag. Nej, han kan inte gå timmar i sträck eller springa längre. Men han är pigg och glad. Så länge det är så, ingen avlivning aktuell!

Det visade sig att den här människan som kommenterade tydligen anser att man inte skall ge hundar livslång medicinering, jag antar att han då tycker att man skall avliva hunden om den behöver medicin. Han har inte besvarat denna fråga. Den här människan anklagar mig för att plåga min hund, ja det är det han gör! Utan att ha träffat min hund så han kan ha en uppfattning om hur han mår… och utan att ens veta vem jag är.

Jag har inga problem med att ge min hund medicin, livet ut om det behövs, OM han mår bra av den! Jag har inte skrivit om detta i bloggen (kommer skriva mer om det i ett separat inlägg där jag skriver mer om hur Nanook mått under det sista året då jag inte uppdaterat bloggen) men han fick i maj en medicin, Gabapentin. Den är egentlige för epilepsi men skall verka smärtlindrande för neurologiska besvär. Nanook blev SÅ dålig av denna! Han fick nästan varenda biverkning som nämndes i FAS. Jag tänkte att nu är det nog slut, han var så ledsen, deppig och håglös och så extremt trött. När jag läste om biverkningarna som stämde in på pricken med hans besvär så tog jag bort medicinen och då var det som att få honom tillbaka igen. Var hos hans extremt kunniga ortoped några veckor senare som skrev ut annan medicin till honom att prova (Tradolan) och med den mår han toppen! Inga biverkningar alls. Så varför skulle jag då inte ge honom den?

Men tyvärr är väl inte alla beredda att lägga tid och pengar på att få en hund att må bra utan avlivar hellre då? Jag kan se etiska problem åt båda håll. Vissa låter säkert hunden leva för länge, den lider, medan andra kanske avlivar för lättvindigt? I perioder har jag varit på rehab en gång i veckan och ja, det tar ju lite tid och det kostar helt klart en massa pengar. Jag masserar honom hemma varannan till var tredje dag och ja, det tar också tid men det är också en väldigt trevlig stund som han uppskattar och som stärker banden mellan oss. Och ja, jag gör övningar med honom varje dag för att öva upp hans styrka i bakpartiet och det skulle man ju också kunna se som något jobbigt som tar tid om man vill det… Men om man inte är beredd på att lägga tid och pengar på sin hund så skall man kanske inte ha hund?

Hantering i vardagen

Oj, oj, oj! Nu var det visst en evighet sedan som jag skrev på bloggen! Närapå ett år sedan ser jag! Jag har varken haft tiden, orken eller lusten för det dock och jag känner inte för att skriva bara för sakens skull... Det är inget som jag prioriterar utan det finns många andra saker som måste få ta plats först. Om jag har en stund över OCH känner att det finns något som jag vill skriva om, som jag funderar på, eller om jag har läst om något som jag tycker är intressant så kommer jag skriva, annars inte. Jag vet att tanken med bloggar kanske egentligen är att man skall skriva kort och ofta, som små korta uppdateringar om vad som händer, men jag finner ingen mening i det utan använder bloggen istället på mitt sätt - inlägg mycket mer sällan men oftast desto längre när de väl blir av...  Har man inget intresse av att läsa längre inlägg så gör man helt enkelt bäst i att läsa någon annans blogg.

Mycket har förstås hänt sedan sist jag skrev, tråkiga som positiva saker men det kommer jag - om jag orkar och hinner - skriva om en annan dag...

Idag vill jag ta upp något som jag funderat på den senaste tiden och framförallt de senaste dagarna. Nämligen hantering i vardagen av våra hundar. Nanook har i sina dagar haft mycket problem till och från med liggsår på armbågarna som producerar talg, svullnar upp och blir svampiga och inflammerade. Det har varit lugnt nu i flera år men så häromdagen så blommade det upp igen på ena armbågen. I lördags såg jag ingenting när jag masserade honom, i söndags såg jag att det var svullet och så i måndags var det jättesvullet och han hade ont, så det gick väldigt fort. Det var svullet även en bra bit runtom såret, både under och ovanför armbågen och bakom armbågen. Det blev ett veterinärbesök i tisdags. Tyvärr är ju hudveterinärerna alltid så uppbokade så första tiden som fanns till någon var nästa tisdag. Det var inte aktuellt att vänta så jag fick ta en "vanlig" veterinär. Hon var dock väldigt noga (hade t.ex. läst hans journal från båda de veterinärkliniker där han förut behandlats pga. sina liggsår) så det kändes bra. Hon spolade och dränerade såret och han fick penicillin och en återbesökstid nästa tisdag. Jag fick även order att spola såret hemma 2-3 gånger/ dag i 3 dagar. Nanook var så himla duktig hos veterinären, jag var så stolt över min pojk! Och nu när jag spolar såret hemma så ligger han platt som en pannkaka, helt avslappnad och låter mig greja. Det är så skönt, tänker jag då, att ha en hund som tål och accepterar hantering.

Jag tänker på dem som har hundar som inte låter sig hanteras/ skötas om. Det kanske inte är så vanligt men det finns ju de hundar som inte ens ägaren kan hantera. Jag har t.ex. en bekant som har en Husky och hon kan i princip inte göra någonting med henne. Hon kan inte ens ta en fästing på henne, hunden blir bokstavligen helt hysterisk om hon märker vad man försöker göra! Jag lyckades en gång ta en fästing i smyg och det var ju kors i taket! Klippa klorna kan hon inte heller på henne, hon har fått ta hjälp av en stor karl som bokstavligt talat brottat ner hunden och hållit fast henne. Det känns inte riktigt okej så jag är glad att hon numera går till veterinären och klipper klorna, för det fungerar tydligen.

Jag har så svårt att förstå hur det kan bli så. Vad kan det bero på? Har man inte hanterat hunden som liten då? Visst, när Nanook har riktigt ont (som i måndags) så är han inte avslappnad och ja, i måndags var vi tvungna att vara två som tittade på såret. Sambon tvättade och jag peppade Nanook. Och ja, munkorg satte jag på. MEN inte fasen behövde vi brotta ner honom och tvångshålla fast honom! Det räckte så bra med lite vänligt peppande, lite klappar, en hand på honom som talade om att han skulle ligga still och så förstås lite godis. Och när det gäller all vardaglig hantering såsom t.ex. kloklipp så sköter jag allt det där själv. Inga problem. Ingen munkorg behövs. Bara lite godis. :-) Den fysioterapeut som vi går till har sagt att Nanook är så himla snäll att ha att göra med och hantera och att hon haft flera polarhundar som varit mycket svårare. Är det vanligt att just polarhundar är svåra att hantera/ sköta om/ vårda? Jag har läst att de ofta har en stor integritet och en stor kroppszon som de inte släpper in vem som helst innanför men är de verkligen svårare än andra typer av hundar generellt sett? De är ju samtidigt väldigt människokära... Eller är det de polarhundar som bor mestadels/ alltid utomhus i hundgård i en stor flock som är svåra på detta sätt? Hanterar man inte dessa hundar så mycket kanske? Men deras klor måste ju också klippas och de kan ju också bli sjuka och behöva omvårdnad?

Hur gör sådana som t.ex. min bekant då när de behöver hantera hunden? Ja, när det gäller kloklippning så går min bekant som sagt till veterinären men det kostar ju pengar och tar tid så det blir ju ganska osmidigt. Förutom den här vardagliga omvårdnaden som kloklipp, borstning, borttagning av fästningar osv. så kan ju dessutom hunden bli sjuk och behöva omvårdnad. Hur skulle dessa personer göra om de behövde t.ex. spola ett sår? Jag skall som sagt spola 2-3 gånger/ dag i 3 dagar. Skulle jag behöva åka till veterinären 2-3 gånger om dagen i tre dagar då om jag inte kunde göra det själv hemma? 

Jag tycker det är viktigt att kunna hantera sin hund. Det är väl en sak om den inte låter sig hanteras av andra men jag som ägare måste ju kunna ta hand om min hund. Naturligtvis är det bästa om den kan acceptera hantering även av andra med tanke på att den antagligen åtminstone någon gång under sitt liv kommer behöva åka till veterinären. Det är viktigt även för hundens skull, inte bara min. Det skapar ju så mycket stress om hunden är så obekväm med hantering och måste brottas ner och tvångshållas fast... Det borde verkligen vara något som man lägger krut på att förbättra om man har en sådan situation, anser jag.