Bakslag igen???

Jaha... igår var det dags för veterinärbesök igen. Vi börjar bli stammisar på Anicura Västra djursjukhuset... 

Nanook har, precis som jag skrev i förra inlägget, varit jättepigg och bra i ryggen och orkat gå våra vanliga promenader och jag har varit så glad för det.

Nu har jag varit hemma hela veckan i influensa och bara orkat gå halvtimmespromenader men sista dagarna har han dock varit flåsig och rastlös, haft svårt att koppla av och trots väldigt sena kvällspromenader vaknat tidigare än vanligt på morgnarna. Han har somnat om men ändå vaknat, flåsat och gått några varv... Han slickade lite på ena frambenet häromdagen. Jag har misstänkt att han har ont någonstans och han har också varit på lite sämre humör (lite deppig), lite trött/ seg på promenaderna och svansen har ramlat ner på hemvägen igen som när han hade ont i ryggen. Ändå har vi som sagt bara gått cirka halvtimmespromenader nu eftersom jag varit dålig, men ändå totalt 2 h. per dag.

Jag misstänkte att han hade tråkigt och var uttråkad av att gå samma promenad i parken fyra gånger om dagen... jag var själv uttråkad! Så i förrgår kväll åkte jag till skogen - motionsspåret, och han blev överlycklig! Han gick bra och energiskt hela vägen. Där de har byggt en "träningspark" för människor hittade vi några bra stubbar för att träna styrketräning - tänkte han skulle stå med framtassarna mot en av dem som sjukgymnasten Josefine sagt att han kan göra. Men Nanook som vanligtvis är en rätt feg hund och som man brukar få locka upp på saker och ting för att han skall våga sig upp hoppar då helt oväntat upp med alla fyra tassarna på denna lilla yta! Där stod han glad uppe på stubben! 

Jag kan ju tyvärr inte lyfta ner honom - 51 kilo är lite för tungt - så han var ju tvungen att hoppa ner själv. Egentligen var det för högt för att det skulle vara bra men det var inte så mycket att göra... Himla dumt. Han visade åtminstone inte att det gjorde ont eller så när han hoppade ner och detta var precis i början av promenaden.

På den sena kvällspromenaden på en halvtimme däremot så var han jättepigg också och glad men på hemvägen haltade han på ena frambenet. När vi kände på det hemma så hade han ont och vi tyckte det såg lite svullet ut också. Jag tror inte det där stubbhoppet utlöste något eftersom han som sagt visat tecken på smärta ett par dagar innan detta men det kan ju så klart ha förvärrat det hela.

Eftersom han hade ont så åkte jag in med honom igår. Det är alltid så svårt att veta om man skall åka in eller om man skall avvakta men jag var ju ändå hemma sjukskriven, jag ville inte vänta över helgen och jag ville inte ta ledigt från jobbet på måndag för att åka in då om han inte blivit bra - jag har ju varit sjukskriven en hel vecka nu. Det är inte gratis heller, varken att vara sjukskriven eller ledig...  Veterinären hittade dock inget speciellt, tyckte inte han var svullen och självklart gick han perfekt vid besöket och visade inga tecken på smärta! Hon ville inte sätta in några värktabletter pga. att han ju fortfarande står på en låg dos kortison och tyckte inte hon behövde fråga Robert (hudveterinären som skrev ut kortisonet) om vi kunde sätta ut det redan nu istället för den 14 som är planen för att kunna ge smärtlindring för hon tyckte inte han verkade ha speciellt ont.

Igår morse, innan veterinärbesöket, gick jag en halvtimme och då gick han bra tyckte jag, ev. på hemvägen var han "på väg" att bli lite halt igen. Veterinären misstänkte ev. artros i frambenen. Jag är skeptisk och hoppas det är något tillfälligt, men jag vet inget han har gjort de senaste dagarna som kan ha gjort att han fått ont... Igår kväll gick jag 35 min och märkte ingen speciell smärta och nu har han kopplat av helt och sovit gott här hemma. 

Hursomhelst tyckte veterinären även att han fortfarande verkade ha lite ont i sin vänstra höft och rekommenderade röntgen. Vi fick en tid hos en ortoped den 8 mars för att röntga både höfter, rygg och framben. Så då får vi se om vi får diagnosen artros... Det positiva med det i så fall är att jag kan utnyttja vår rehabförsäkring och få 6000 kr per år i ersättning för rehabkostnader.

Veterinären sade också att jag skulle vila honom två veckor och om han får ont av att gå en halvtimme så får jag minska på tiden och bara gå en kvart... Han som är så uttråkad redan nu! Han behöver ju de lite längre promenaderna och han behöver ju få komma ut i skogen! Lite livskvalitet måste han ju få ha också. Som tur är så tror jag som sagt när det gäller frambenet att det är något tillfälligt, att han har sträckt/ stukat sig eller liknande för i dag har jag inte märkt något på honom och vi har gått halvtimmespromenader i dag också. På en kvart hinner han inte ens göra ifrån sig! Någon måtta får det vara, så ont har han ju inte. Han kan ju inte bygg några rygg- och höftmuskler heller om han bara skall vila och knappt promenera...

Nanook är aldrig på bordet hos veterinären. Han hatar det, han är livrädd. Det tog ett tag innan jag kom på varför - han är höjdrädd! Så det de skall göra får de göra på golvet och skall han röntgas eller göra ultraljud så är det sövning som gäller. Det är aldrig några problem med veterinärerna när jag säger detta och sjukgymnasten kryper runt på golvet för att ge honom laser! :-)

Men denna veterinär tyckte att han kunde komma upp på bordet... Bordet var väldigt högt även för store Nanook och han hade nog inte klarat att ta sig upp där på egen hand. Hon visste att han har haft ont i ryggen och gått på rehab i flera månader och nu hade ont i frambenet... Jag lockade på honom en gång men var inte speciellt entusiastisk och hon fick så klart ge upp. MEN efteråt slog det mig: hur sjutton tänkte hon där? Hon kan inte ha tänkt speciellt mycket antar jag. En hund som har haft ont i ryggen, som nu har ont även i frambenet skall häva sig upp på ett så högt bord och sedan, när undersökningen är klar, hoppa ner därifrån!?? Det vore inte så smart... Man vet ju att de vanligaste skadorna på agilityhundar är just skador på frambenen/ tassarna som kan uppkomma då de landar efter hopp och ju tyngre en hund är desto större kraft blir det ju vid en landning! Och har hunden dessutom problem innan så är det ju knappast att rekommendera! Jag förstår att de tänker på sin egen arbetsställning som väl blir bättre om hunden står på bordet, MEN det kan ju inte röra sig om många hundar som absolut vägrar att befinna sig på bordet så så farligt kan det ju inte vara.

Nanook är åtminstone inte rädd för veterinären generellt! Han är överlycklig över att komma till Västra. Han trodde nog igår att vi skulle till Josefine. Han älskar Josefine! Han vrålar av glädje när han ser henne och igår var han också själaglad i receptionen, pratade med alla både hundar som människor! Han är så söt! Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med Västra, det känns så mycket gemytligare och trevligare än på Blå Stjärnan. Det är inget jag kan ta på riktigt men det kan bero på att det är mindre och att alla i personalen är så himla gulliga, både mot djur och ägare. Han är lugnare mot andra hundar också på Västra, kanske är det en lugnare miljö på något sätt vilket smittar av sig på djuren. Jag kan verkligen rekommendera Västra!

Ja, nu avvaktar vi den 8 så vi ser vad röntgen säger.

Jag både hoppas och inte hoppas att de hittar något, jag vet inte vad som är bäst...

Nu skall jag fortsätta en stund med att skriva intressanta saker från boken "Hunden som skäms - myt eller sanning?"  av Per Jensen. En jätteintressant bok där Per på ett mycket lättförståeligt sätt sammanfattar en massa forskning som har gjorts på hundområdet de senaste åren; ett område som formligen exploderat med studier. Jag kunde inte låta bli att lägga den ifrån mig efter att ha läst den utan sammanfattar nu allt intressant och skriver ner! Jag kommer dela med mig av en massa intressant här i bloggen så småningom.

Promenad med kompisen Diva i fina Svartedalen!

Häromdagen var vi ute på en härlig promenad i Svartedalens naturreservat. Det är väldigt fint i Svartedalen, det är ett stort skogsområde med många sjöar. Bohusleden går igenom där men det finns även många kortare markerade vandringsleder. Jag tycker det är en lite annorlunda typ av skog där om man jämför med t.ex. Vättlefjäll, det känns mer som vildmark i Svartedalen. Kanske för att det ligger lite mer avsides så att säga... Vi utgick från Bottenstugan och hade trevligt sällskap med oss i form av min kompis Emelie och hennes gulliga Golden Diva, även kallad Grisen :-) pga. sin förkärlek för smutsiga, leriga platser... Visst är de söta tillsammans!? Jag tänker sällan på hur stor Nanook verkligen är men det blir rätt tydligt när man ser honom jämte en annan hund...

Vi passerade något som heter Anviksfallen. Se bild nedan.

För er som vill läsa mer om Svartedalen, ta en titt här: 

http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/naturreservat/lanets-naturreservat/stenungsund/svartedalens-vildmarks-natur-friluftsomr/Pages/index.aspx

http://www.raddasvartedalen.se/

Jag kan även tipsa om en väldigt fin sjö i Svartedalen som heter Härsvatten. Tydligen är sjön försurad och det är ju tragiskt men detta ger ett väldigt härligt turkosaktigt och klart vatten. Det känns nästan som om man simmar runt i Medelhavet!

En ny sjukdomsuppdatering!

Det var längesedan jag skrev om Nanooks olika sjukdomsproblem och det har hunnit hända en hel del vill jag lova; i rätt riktning äntligen tack och lov!

Mot slutet av januari, inte så långt efter sista sjukdomsuppdateringen jag skrev här så var jag hos en Stefan på Helhet och Hälsa i Kungsbacka. Se webbsidan här: http://www.helsaohelhet.se/

En Facebook-vän har rekommenderat Stefan så varmt ett bra tag, hon säger att han utan tvekan har räddat livet på hennes hundar när veterinärer har dömt ut dem! Jag tänkte att det låter ju extremt bra, nästan för bra för att vara sant. Jag ringde och bokade ett besök men det var lång väntetid, ca två månader. Så i januari var det då dags. Stefan klämde och kände lite på Nanook och sade saker på ett språk jag inte alls förstod... :-) Han tog upp båda bakbenen och liksom ruskade lite i bakdelen på Nanook och sade något i stil med: "Oj vad han håller emot och spänner sig". Sedan tryckte han och grejade på ryggen och pratade om att lätta på trycket mellan kotor osv. Han fortsatte prata på sitt främmande språk: "Oj vad han lutar sig och trycker sig  mot mig nu!... Och nu slutade han att trycka sig." När han hade sagt det så reste sig Nanook och gick ner från undersökningsbordet; där ville han inte vara längre. Tydligen gjorde det sista ont. Jag frågade lite försynt vad detta betydde, om meningen var att han skulle trycka sig mot honom eller inte... Stefan svarade att om hunden trycker sig mot dig så tycker den ju att det du gör är skönt. Ja, jo, rätt så logiskt när jag tänkte på det i efterhand. och när Nanook inte längre tryckte sig mot honom var det för att det gjorde ont. Efter detta så lyfte Stefan i Nanooks båda bakben igen och liksom ruskade sådär och sade att "Sådärja, nu har han släppt efter". Enligt Stefan var Nanook liksom låst i ryggen och gick och spände sig för att han hade gått och haft ont. Han tittade efter detta på hur Nanook gick och tyckte han nu gick med långa fina steg. Han sade också att han helt saknade muskler i låren, att det bara var skinn och päls. Det lät riktigt hemskt och jag klandrade mig själv för att inte ha sett att han var SÅ dåligt musklad! Han ville, precis som fysioterapeuten Josefine, att Nanook  skulle gå i waterwalkingen men jag sade att det tyvärr är helt omöjligt för han är livrädd och vägrar att ens gå in! Jag sade att vi ju inte har testat om han kan tänka sig att simma i bassäng istället men då sade Stefan att det skulle jag strunta i för han är för dålig! Jag tyckte det lät konstigt då man ju alltid har hört att även simning är så skonsam för lederna och bra muskelträning och det lät ju riktigt hemskt! Jag såg för mig hur Nanook inte ens skulle kunna simma med oss i sommar! Jag frågade Stefan om hans muskler skulle kunna komma tillbaka och han sade då att ja, allt handlar ju om motoriken. Jag antar att han har gått och spänt sig, inte rört sig i ryggen på ett naturligt sätt och inte använt bakbenen så som han borde. Han rekommenderade mig att fortsätta massera och stretcha och göra de styrkeövningar som Josefine har visat mig och även att börja med viktmanschetter på bakbenen om jag tyckte att han gick bra, med långa steg.

Jag var rätt förtvivlad och orolig när jag kom hem och skrev ett långt halvdesperat mail till Josefine. Gulliga Josefine ringde upp bara en stund efter! Hon sade att vi vet ju om att han är dåligt musklad i bakdelen men att vi inte kunnat träna upp musklerna så länge han hade ont i ryggen utan att hon hade varit tvungen att ta sig an det först.Hon sade att hon ändå tyckte att han hade blivit bättre och att jag inte skulle misströsta för det gjorde minsann inte hon! Hon är en pärla Josefine! Jag är så glad att ha henne att kunna fråga om vad som helst och bolla mina funderingar med. Jag påverkas ju så, det räcker att Nanook har en dålig dag; även om många dagar innan dess varit bra så målar jag direkt upp skräckscenarion om att han aldrig kommer att bli bra! Josefine sade åt mig att om han är sämre någon dag emellanåt så skall jag inte oroa mig; det är normalt. Bara om försämringen är ihållande behöver jag börja fundera på vad det är för fel.

Jag tyckte direkt efter besöket hos Stefan att Nanook rörde ryggen mer i sidled när han gick och att han tog i mer och gick med längre steg. Men jag visste inte om jag inbillade mig. När vi var hos Josefine igen ett par veckor senare bad jag henne därför att titta på hur Nanook gick och ge sin åsikt utan att ha sagt vad jag tyckte mig se och hon sade precis samma sak så det var inte inbillning! Hon tyckte också, precis som jag, att han redan hade börjat att lägga på sig lite muskler. Inte mycket men en start.

Jag pratade med min Facebook-bekant också om besöket hos Stefan och hon sade att så länge ryggen liksom är låst så spelar det ingen roll hur mycket jag tränar hans bakben, det kommer inte ha någon effekt.

Nu känner jag tydligt att han har fått mer muskler i bakkroppen och låren och han går med kraft och långa steg. För några dagar sedan började jag med viktmanschetter men de skall vara tomma nu de första två veckorna för att han skall vänja sig att gå med dem.

Det känns riktigt hoppfullt. Vi skall tillbaka till Stefan i mitten av mars så skall bli intressant att se vad han säger då.

Angående Nanooks problem med såren på tassarna så tittade hudveterinären Robert på dem igen när jag var hos Josefine sist och tyckte då att tassarna såg mycket bättre ut men jag måste hålla på och smörja med den där salvan som jag fått, en gång om dagen, för att hålla det i schack och så skulle Nanook fortsätta med en svag dos kortison tills nästa besök hos Josefine då Robert skall sätta ut kortisonet och istället sätta in värk/ antiinflammatoriska tabletter vilket skall hjälpa honom ytterligare med ryggen, så att han kan tillgodogöra sig styrkeövningarna ännu bättre.

Fotoredigering = riktigt skoj!

Jag har i dagarna upptäckt att det inte bara är roligt att ta foton utan också att redigera dem på olika sätt; mixa flera foton till en bild, använda olika filter på fotona osv. Angelica Skärberg med Kennel Polarjägarn och en blogg med samma namn:

http://kennelpolarjagarn.weebly.com/blogg publicerade så himla fina bilder på Facebook och Instagram och när jag frågade hur hon gör så tipsade hon mig om appen BlenderCamera som jag laddade ner och började leka med! Beroendeframkallande måste jag säga...! Jag lägger in lite bilder som jag har gjort.

Min första hund, Baffin! 

Baffin och Nanook, mina två älskade pojkar!

Min älskade Baffin med sitt typiska ansiktsuttryck! Det är precis så jag minns honom, med den minen! Min älskade clown som alltid hade ett stort leende på läpparna genom sitt alltför korta liv! Nanook var inte den glada typen när vi tog hand om honom som 1,5- åring, och  det glädjer mig verkligen att se att även han nuförtiden skrattar på bilderna! 

Så vackra båda två, var och en på sitt sätt!

Baffin som 8 veckors litet troll! En sådan söt bebis! Jag glömmer aldrig den dagen jag åkte tåg ca 70 mil norrut för att hämta hem honom! Jag glömmer heller aldrig den dagen då vi tog över Nanook som en osäker unghund som hade flyttat runt och behandlats som en trasa! Jag ångrar det inte ett ögonblick, jag är så glad att vi lät honom stanna hos oss!

Det här är inte gjort med Blenderacmera utan med en annan app som heter FotoRus,

Bilden ovan och de två nedan följande bilderna har jag fixat till med något som heter Photovisi, roligt det också!

Och denna är gjord med något som heter Photor.

En liten film från i somras!

Nu var det längesedan jag gjorde något inlägg. Jag läste precis häromdagen att en viktig faktor för hur många läsare ens blogg får och hur högt upp på sökmotorernas listor den hamnar är hur ofta man gör inlägg... Det verkar inte som att jag har så stor chans då... MEN som sagts förut så startade jag ju denna blogg som en kul grej och för att lära mig hur man gör eftersom jag aldrig hade gjort det förr...

Hursomhelst, jag såg i ett gammalt inlägg att jag hade skrivit att jag skulle publicera en liten film från i somras när den var klar. Det har den varit ett tag nu men här kommer den sent omsider.

Tack till Ida Vähäsalo med Malamutemammas kennel för att du gav mig idén att använda flytväst på Nanook! Det hade jag aldrig tänkt på och Nanook var lite skraj, ville inte simma långt alls innan han ville vända och dessutom sjönk han med bakdelen rätt så fort! Antagligen mycket päls att bära upp... :-) Då såg jag ett filmklipp på Malamutemammas blogg http://malamutemamma.blogg.se/ där hennes hundar simmade i flytväst och tänkte att det måste jag testa! Det ångrar jag inte.

Youtube-kanal

Nanook har en egen Youtube-kanal! Han heter även där Nanook Hundsson. Så är ni nyfikna, gå in på Youtube och sök på Nanook Hundsson!

Där finns filmer med lite gott och blandat; bildspel från i somras, filmer där Nanook gör några olika trick, när han simmar och när han spårar.

Kika gärna in och lämna ett litet tassavtryck i form av en kort kommentar!

https://www.youtube.com/channel/UCZFmrLL-yyUz2vC6rJ-8x8w 

Instagram - nanookhundsson

Jag fortsätter att utforska sociala medier... Jag har skaffat ett Instagramkonto och det har jag aldrig haft förut så jag har fått lära mig hur det fungerar från början. Jag trodde inte alls att det var något jag skulle uppskatta men jag tycker faktiskt redan efter bara några dagar att det är väldigt roligt.

Vi har ju alla vissa uppfattningar om sig själv som person och det är lite roligt när man upptäcker att dessa kanske inte stämmer fullt ut utan upptäcker lite nya sidor hos sig själv. Jag har alltid tänkt på mig själv som en person som inte gillar uppmärksamhet, som inte vill synas. Men är det verkligen helt sant? Det undrar jag nu efter ett par dagar på Instagram. Jag har aldrig lagt ut bilder på mig själv på nätet men nu har jag faktiskt lagt ut några med mig och Nanook tillsammans, dock bilder där det inte är mitt utseende som är i fokus och vissa där man inte ens ser att det är jag... Jag tycker faktiskt det är väldigt trevligt när någon gillar de bilder jag lägger ut och när jag får följare! Så uppenbarligen tycker jag det är roligt att få uppmärksamhet/ uppskattning för de foton jag tar.

Man kan fråga sig vem som inte gillar uppskattning, men att jag skulle uppskatta denna uppmärksamhet (om än av några få) var inte helt självklart för mig. Men jag har på senare tid börjat intressera mig mer för foto och älskar att ta bilder på Nanook när vi är ute i skogarna på våra äventyr och då är det kanske också naturligt att det är roligt om någon annan tycker bilderna blir fina. Det är ju olika typer av uppmärksamhet tänker jag; uppmärksamhet för din person eller ditt utseende eller uppmärksamhet för något du har gjort och det är tydligen det senare som jag tycke rom.

Det roliga är att jag har flera följare som jag inte har en aning om vilka de är, människor från olika delar av världen som gillar mina bilder! Det är häftigt att få en "like" från en fransyska som har en bild på sitt konto med sig själv och en Malamute framför Eiffeltornet! Och få reda på att denna hund var en tik som hette Nanook och som nu finns i hundhimlen.. Det är lika spännande varje gång jag ser på telefonen att något har hänt på Instagram!

Kolla gärna in mitt konto, gilla någon bild eller skriv några ord!

Vi heter nanookhundsson.  https://www.instagram.com/nanookhundsson/

Vi ses!