Nanooks historia

Nanook är en nu 8-årig Alaskan Malamute-hane. Han är väldigt stor, ovanligt stor för rasen också; hans idealvikt är ca 48 kg. Han har inte bott hos oss sedan han var en liten krabat utan var nästan 1,5 år när vi tog honom som omplacering. Han kommer, enligt oss, från en mycket oseriös uppfödare. När vår första malamute dog i tumörer innan han hann bli sex år så var tanken att vi skulle vänta ett tag med en ny hund, men redan efter ett par månader så var sökandet igång. Vi bokade en gråvit hanvalp från kennel Noatak som jag tycker verkar seriösa och duktiga med sina hundar. Sedan hittade jag vår Nanook av en slump kan man säga. Jag var inne på blocket av nyfikenhet och tittade och såg då honom. Han var inte alls det vi hade tänkt oss – en gråvit valp – utan en svartvit unghund men eftersom annonsören skrivit att hon bodde ganska nära oss så ringde jag och hon kom med honom. För att göra en lång historia kort så hade han själv efter någon timme hittat en favoritplats i vår lägenhet och bestämt att här skulle han stanna. Eftersom vi ville lära känna honom först så avbokade vi valpen och nu i efterhand kan jag ju säga att det var tur. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om vår kontakt med hans uppfödare som var den som förmedlade honom, vilka problem vi fick med henne osv. men kort kan sägas att hon sålde honom med bibehållen avelsrätt – på halvfoder – och skulle ha tagit två kullar till på honom (han hade precis innan vi tog honom blivit pappa åt en kull, 16 månader ung), något som vi efter mycket krångel lyckades ta oss ur och köpte loss honom. Kortfattat och utan överdrift kan jag säga att vi aldrig mer vill ha med denna uppfödare att göra och vi är glada över att ha blivit av med henne.

Tyvärr vet jag inte mycket alls om hans tid innan han kom till oss. Jag vet var han föddes och bodde sina första åtta veckor i sitt liv och där vet jag att han hade det bra. Resten är bara sådant som jag hört av uppfödaren och av det jag har hört verkar han ha varit runt i totalt 5-6 hem under sina första 16 månader.

Nanook var väldigt lätt att ha att göra med och jag var glad de första veckorna att vi så lätt passerade andra hundar osv. Sedan bröt helvetet löst kan man säga. Han var rent ut sagt för jävlig ett bra tag. Han har alltid varit kär i människor men andra hundar var problemet. Jag har aldrig ångrat att vi tog över honom men ett tag undrade jag vad jag hade gett mig in på! Han skulle på varenda hund han såg och stark som tusan var han! Jag som väger ungefär lika mycket som honom hade ingenting att sätta emot så jag flög som en vante på promenaderna och under ett år var han i slagsmål tre gånger – som tur var hände aldrig något allvarligt. Tillslut hade jag fått nog av att gå på helspänn på promenaderna med kort koppel och gå och speja efter andra hundar och förstod att jag måste få hjälp. Jag kontaktade Pia med Pias Hundkommunikation och fick bra hjälp.

Ett tag hade han munkorg varje promenad, för hans egen och för andra hundars säkerhet, och vi kastrerade honom även kemiskt med hjälp av ett chip under huden i nacken. Munkorgen gjorde att jag kände mig säkrare och lugnare vilket säkert smittade av sig på honom och både den och chipet fick honom att gå ner i varv och faktiskt bli träningsbar. Innan dess låste han sig när han såg en annan hund och det gick inte att få kontakt riktigt med honom. Sedan dess har vi jobbat på och jag är så glad att jag inte gav upp om honom.

Det var längesedan nu som han drog omkull mig, munkorgen slipper han sedan länge och han har blivit mycket mindre impulsiv och mer trygg. Nu går promenaderna utan problem. Jag ökar fortfarande avståndet till mötande hundar för lite avstånd behöver han fortfarande men jag känner mig trygg och har situationen under kontroll. Jag har också lärt mig lite mer om hundars kroppsspråk osv. genom att läsa litteratur om ämnet och kan nu se lättare på den mötande hunden om det kan uppstå problem eller om det är lugnt. Väldigt mycket beror på den andra hundens beteende när det gäller Nanook. Han är i grunden lite osäker i hur han skall bete sig och sedan har det säkert varit dominansproblematik inblandat också. Han är fortfarande inte att lita på med många andra (han)hundar men att han skulle komma överens med alla var ingen förväntning jag hade när jag började träna med honom, kan vi gå våra promenader utan problem och inte känner oss begränsade i vardagen så är jag nöjd. Förut drog jag ju mig t.ex. för att åka till vissa platser där jag vet att det ofta finns många hundar och så är det inte i dag.

Jag har tränat honom på ett mjukt sätt om man vill kalla det så, eller med andra ord utan bestraffningar och har använt mig en hel del av t.ex. associationsträning/ skvallerträning. När man gör det så vill man förändra hundens känsla, dvs. att jag ville att han skulle se det som mer trevligt att möta andra hundar. Därför gav jag honom en godbit varje gång vi mötte en hund, när han tittade på den. Det har som sagt fungerat bra. Jag har fått andra råd också men att ta i med honom hade inte fungerat alls. Dels är jag så liten och han så stark så jag har inte en chans att fysiskt bemästra honom, dels så tror jag inte alls på att straffa bort problembeteenden och är helt övertygad om att hans problem bara hade blivit värre. Hade han hamnat hos någon som tyckte att de skulle straffa bort problemet så hade han kanske inte levt i dag, det är vad jag tror. För jag tror att han hade kunnat bli än mer aggressiv mot andra hundar och tillslut även rikta aggressionen mot människor.

Vi har haft en lång resa tillsammans och jag är så glad för allt som jag har fått lära mig på vägen. Jag älskar verkligen den här hunden!