Diskbråck?

Igår hade jag tid för röntgen för Nanook. Hon som hade Nanooks mamma (Frida heter hon) rekommenderade för någon månad sedan en ortoped på Blå Stjärnan så varmt, så fastän jag kunde få komma till Västra djursjukhuset tidigare så väntade jag ett par veckor på denna tiden till Gustaf som han heter. När jag kom dit visade det sig dock tyvärr att han blivit tvungen att ta en operation och jag fick istället träffa en kvinnlig veterinär. Inget ont att säga om henne, hon verkade bra och är säkert kunnig men när man nu har väntat flera veckor för att få komma till en speciell veterinär så är det ju lite surt. Hursomhelst gjordes ingen röntgen igår så det spelar nog ingen roll...

Hon klämde och kände på Nanook och sade glädjande nog att hon tyckte att han var rörlig och fin och absolut hyfsat musklad nu i både rygg och bakben och hon trodde inte på artros eftersom hon, som hon uttryckte det, kändes oförskämt fin i höfterna med tanke på storlek och ålder. Däremot hittade hon en punkt långt bak i ryggen, ungefär i höfthöjd som gjorde ont och det är ju där sjukgymnasten Josefine också har sagt att han har ont. Med tanke på detta och hur jag beskrev honom och hans problematik så misstänkte veterinären diskbråck och rekommenderade CT = skiktröntgen istället för vanlig, så nu blir det istället CT  imorgon bitti.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt, Nanooks mamma Luna hade diskbråck två gånger varav det första vid sex års ålder opererades med gott resultat och Frida sade att veterinären hade sagt till henne att det var 80 % chans att hunden blir helt återställd efter en diskbråcksoperation. Vi får helt enkelt se imorgon hur det ser ut i ryggen. Är chansen stor att han blir bra vid en operation så kommer vi operera honom. Går det att göra något åt det så är det ju bra om de hittar något och det är ju bra om det inte är artros eftersom artros visserligen kan lindras med olika medel och förloppet bromsas men det är ju en sjukdom som inte kan botas.

Det irriterar mig dock att jag inte gick till en ortoped och begärde röntgen redan i höstas, direkt när Josefine konstaterat att han hade ont i ryggen... Jag har frågat Josefine flera gånger om jag inte borde röntga honom för att få en diagnos men hon har sagt att det räcker att veta att han har ont i ryggen och behandla utifrån det... Jag har ju nu hållit på med styrkeövningar ett tag för att han ska få tillbaka lite muskler - han hade ju inga muskler alls kvar i bakkroppen och han har ju börjat lägga på sig muskler.  Frågan är väl bara om det är bra att styrketräna med diskbråck...?

Han har som sagt lagt på sig en hel del muskler,  även om ännu mer behövs, men jag tycker trots detta att han inte orkar gå längre tid vilket jag har tyckt varit konstigt.  Men är det diskbråck han har så är det ju inte så konstigt att han blir trött i ryggen och får ont efter en stunds promenad även om han har mer muskler.

Nu avvaktar vi nervöst morgondagens röntgen.

Nanook efter "olyckan" med den lösa hunden

Jag glömde skriva om hur det har gått med Nanook efter att den där lösa hunden skulle på honom... Jag var ju väldigt upprörd där jag låg på akuten och väntade på att de skulle spola såren och oroade mig för Nanook eftersom sambon ringde och sade att han haltade jättemycket. 

När jag var klar på akuten tittade jag på honom och han haltade men inte speciellt farligt. Jag tittade över hela honom flera gånger för att se att han inte blivit biten men hittade ingenting. Han fortsatte att halta lite några dagar men inte så farligt så vi avvaktade lite. Vi kom även på att han tidigare på kvällen innan hundangreppet hade halkat på golvet hemma. Sedan hittade jag också ett litet sår under foten, i kanten av trampdynan, som var väldigt ömt. Jag tror helt enkelt det var det såret och kanske någon sträckning eller så efter att han halkade som ställde till för nu har han varit normal flera dagar och jag är så lättad!

Nu skall vi snart ut i det fina soliga vädret igen, nu är våren här!

En vecka i ursinnets tecken! Inte bra för blodtrycket...

 Det har nu gått över en vecka sedan den där lösa hunden skulle på min hund och bet mig i benet och det gör fortfarande ont... Det är blått och lite svullet och fram tills för två dagar sedan så åt jag värktabletter varje dag. Det är väldigt ömt, kan fortfarande inte ta på det och jag har varit tvungen att byta plåster/ förband varje dag då det efter bara några timmar syns blod/ var igenom...

Jag har varit så förbannad hela denna veckan! Det visade sig att ägaren till den lösa hunden är en riktig idiot, helt bakom flötet! Jag ringde och gjorde en polisanmälan i måndags. Han som tog emot anmälan visste ingenting, vet inte varför han sitter och tar emot anmälningar... Jag sade att jag vill ha ersättning för mina utgifter och han sade bara att han skulle skriva i anmälan att jag yrkar på ersättning men han ville inte veta något om vilka utgifter jag haft osv. och visste inte hur jag skulle göra för att få ut några pengar. Det enda han sade var att jag måste kontakta mitt försäkringsbolag. MEN detta skall ju gå på den andra hundägarens ansvarsförsäkring om han har en sådan... 

Jag ringde hursomhelst mitt försäkringsbolag för att fråga hur man går tillväga och de sade att om jag hade haft en olycksfallsförsäkring (vilket jag inte har) så hade jag kunnat få ersättning från den men i detta läge så är det den andra hundägarens ansvarsförsäkring som kan betala ut pengar till mig och har han ingen sådan så är det svårt att få pengar från honom. 

En bekant sade att Brottsoffermyndigheten kan hjälpa till med skadestånd, ringde dem och hörde för jag ville veta ungefär vad som är rimligt att begära i ersättning. Faktiska kostnader är nu uppe i 2200 kr ca - en dags sjukskrivning från jobbet, besöket på akuten, ett förstört underställ, mediciner på apoteket... men sveda och värk då  och de ärr som jag kommer få??? De sade att sveda och värk inte var att tänka på; är man sjukskriven i två månader kan man få 2500 kr. per månad...!     

Jag ringde min handläggare som jag fått på Polisen och hon sade precis som de andra jag pratat med att det är den andra hundägarens ansvarsförsäkring som skall betala ut pengarna, om han inte har någon sådan skall han betala men vill han inte det så kan det bli svårt att få någon ersättning, då kan jag stämma honom i domstol och driva ärendet civilrättsligt. Hon uppmanade mig att kontakta hundägaren och se om han kanske rentav ville betala mig direkt, sedan skulle jag återkomma till henne. Då jag skulle på möte på jobbet skickade jag ett sms till gubben och frågade vad han har för försäkringsbolag, om han har någon ansvarsförsäkring och skrev att jag vill bli ersatt för de 2200 kr som jag har haft i kostnader sedan bettet. Jag skrev även att jag hoppas han har hunden kopplad hädanefter, att det är fruktansvärt oansvarigt att ha hunden lös och inte ens vara i närheten själv, och att jag fortfarande hade väldigt ont i benet...

Då ringer han upp mig och är jätteotrevlig, säger att detta är inte okej för jag skickar tydligen provocerande och anklagande sms och han var minsann villig att hjälpa mig när det inträffade (det enda han erbjöd sig var att köra mig någonstans, inget snack om ersättning) men nu när jag var så anklagande ville han inte heller vara tillmötesgående. Nu kommer det "roligaste" som gjorde mig mest förbannad: Han påstod att ord står mot ord och det kan lika gärna ha varit min egen hund som bet mig! Hans hund har tydligen inte ens så stora käkar att han kan öppna munnen så mycket och bita någon i benet och han tycke att de (polisen då antar jag) kan få mäta hans hunds käkar och jämföra med mina sår!!! Jag sade att det får de gärna göra om de vill! Jag undrar om jag skall ta det som en förolämpning? Skulle jag ha SÅ FETA smalben så att en golden inte kan bita mig där!?? 

Han påstod även att han visst var alldeles i närheten av hunden, hunden är alltid där för de bor där och hunden går alltid direkt från bilen och in! Uppenbarligen inte förra torsdagen eftersom hunden satt utanför huset och gubben inte syntes till! Hunden hann både att springa fram till oss, kaxa upp sig mot Nanook och bita mig innan gubben kom och tog hand om honom! Efter att jag lagt på så dängde jag telefonen i bordet och vrålade så en kollega kom in och undrade om jag mådde bra... :-) Nej, det gjorde jag inte... Jag grät ilsketårar i en halvtimme och klarade inte av att närvara på mer än en del av mötet på jobbet...

Jag ringde tillbaka till min handläggare som sade att hon skulle sätta en utredare på fallet. Efter bara en halvtimme ca ringde en polisman upp mig och hade ett telefonförhör. De skulle prata även med den andra hundägaren och sedan höra av sig. Än har de inte hört av sig och jag väntar med spänning. Jag vet inte alls var detta kommer att sluta. Det är ju synd att jag inte hade något vittne med mig, ord står ju mot ord men det är ju befängt att jag, om det vore Nanook som av misstag bitit mig, skulle göra en stor affär av detta, polisanmäla och yrka ersättning! Då hade man så klart skämts och varit väldigt tyst...? 

Min handläggare på polisen sade något jag tycker är mycket märkligt, att detta "inte räknas som ett brott i den bemärkelsen" utan är en civilrättslig sak... Det står ju i Lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter: 

"Inledande bestämmelse

1 § Hundar och katter skall hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter."

"Ersättning för skador orsakade av hundar

19 § En skada som orsakas av en hund skall ersättas av dess ägare eller innehavare, även om han eller hon inte vållat skadan. Vad ägaren eller innehavaren har betalat i skadestånd [...]"

Källa: https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/_sfs-2007-1150/

Hur skall man tolka detta om inte som att han måste betala skadestånd till mig? Enda kruxet är väl kanske då att ord står mot ord… Och om man bryter mot en lag så är det väl ett brott...? Varför finns det annars en lag om detta? 

En bekant sade att man även som privatperson kan skicka faktura till hundägaren. Det hade jag ingen aning om, skall kolla upp det. Man sammanställer alla sina utgifter med kvitton osv. och skickar en faktura med 10 dagars betalningsvillkor och betalar han inte kan man kontakta Kronofogden. Betalar han fortfarande inte så kan man då driva det civilrättsligt. Men så mycket energi orkar jag inte lägga på det, så måste jag ta det till domstol så struntar jag nog i det. Men det skall bli intressant nu vad polisen säger, vad han säger till dem och om de också anser att ord står mot ord och lägger ner fallet eller om de tror mer på min berättelse och vad de i så fall kan göra åt det…?

Så här såg benet ut sex dagar efter bettet.

Efter åtta dagar:

Idag, efter nio dagar och laser som jag fick igår samtidigt som Nanook :-)

Klickerträning, straff och belöning - Anders Hallgrens bok "Klickerträning"

I mitt förra inlägg skrev jag om en tjej vid namn Johanna Lekhammar som driver bloggen https://wildshenanigans.wordpress.com/ och ett inlägg hon skrev om dominans och delade i en facebook-grupp där det blev en het diskussion om hundträning. I den diskussionen nämnde jag hur jag använt klickerträning för att träna hundmöten med min Nanook som ju var mycket reaktiv under en period.

Jag känner igen mig i och håller med om det som Anders Hallgren skriver i sin bok som heter just "Klickerträning" där han förklarar varför klickerträning är effektivt och speciellt för att förändra problembeteenden som t.ex. utfall vid hundmöten.

Han förklarar också i samma bok skillnaden mellan att träna med straff och med belöning, hur det påverkar hunden och varför straff inte är bra att använda sig av. Mycket intressant läsning! Jag rekommenderar boken och delar här med mig av en del intressanta saker från den.

Enligt Hallgren lämpar sig som sagt klickerträning speciellt väl när man vill förändra problembeteenden och framför allt stress- och ångestbetonade sådana. Han menar att man med klickerträning lätt kan dämpa olika stressreaktioner och få en hund lugn. 

Under rubriken "Men varför inte bara straffa?" skriver Hallgren:

"Varför inte bara straffa hunden då den gör något förbjudet? Då borde den ju lära sig att inte göra om det. Nej, det är helt fel! Ett straff ger ju ingen som helst inlärningseffekt – och tanken är ju att få bort ett beteende för gott! Ett undantag från denna regel är om straffet är chockartat hårt men då har man också påverkat hunden på annat sätt." Han förklarar att en chock kan göra en hund otrygg, osäker och t.o.m. rädd för sin husse och matte och detta kan få dramatiska konsekvenser. Det har genomförts otaliga experiment för att ta reda på effekter av straff och Hallgren skriver att alla pekar mot samma resultat, att ett normalt straff inte ändrar på en individs beteende, utom möjligen högst tillfälligt. 

Han nämner ett experiment av Skinner som  belyser straffets dåliga effekt. Två grupper av råttor i en Skinner-box lärdes att trycka ner en spak för att få en bit mat. Efter en tid fick ingen av grupperna någon mat, trots att de tryckte ned spaken korrekt, flera gånger. Den ena gruppen fick dessutom ett straff; en smäll på tassen, då de försökte trycka på spaken. Detta skedde automatiskt, via en anordning på spaken. Den period som man hade den straffande anordningen var kort, bara några minuter men det räckte för att råttorna i den straffade gruppen skulle upphöra att ens nudda spaken. Därefter tog man bort den anordning som åstadkom straffet och väntade för att se om råttorna skulle våga trycka på spaken igen. Efter några minuter vågade de. Och då tryckte de mer på spaken än tidigare! Mot slutet av experimentet, som totalt varade i två dagar, trycktes det lika mycket i både den straffade som den ostraffade gruppen. Skinner kunde nu dra slutsatsen att en normal bestraffning endast hindrar ett beteende högst tillfälligt (sid. 32-34).

Straffet har också andra nackdelar

Straffet innehåller enligt Hallgren även många andra komponenter vilka faktiskt motverkar straffets avsedda effekt! Det uppmuntrar, rent av förstärker, det beteende som vi vill få bort! Detta beror på den massiva uppmärksamhet en individ får då man straffar den. Han ger följande exempel: en hund som inte kan sitta tyst när den är tillfälligt bunden, medan hundägaren skall gå en liten bit ifrån den. Då ägaren gått några steg ifrån hunden, börjar den att gnälla. Hundägaren stannar upp, vänder sig mot hunden och talar lugnande. Hunden tystnar. Sedan går ägaren ytterligare några steg och då gnäller hunden ännu högre. Ägaren blir otålig och höjer rösten: ”Var tyst nu! Jag ska ju bara gå ett litet stycke bort." Hunden tystnar igen och viftar på svansen (sid. 34). Efter ytterligare några steg ifrån hunden ger hunden ifrån sig några otåliga skall. Ägaren vänder sig då än en gång mot sin hund och säger argt: ”Tyst, sa jag! Tyst!”. Hunden slutar skälla. Han hinner inte gå mer än ett par steg till, förrän hunden skäller och tjuter på samma gång. Nu ilsknar hundägaren till och går med bestämda och raska steg tillbaka mot sin hund, tar tag i den och förmanar den med arg röst (sid. 35). 

Vad händer med denna hund och dess beteende? Det får vi svar på under nästa rubrik: "Straff kan vara belöning."

Det som denna nämnda hundägare omedvetet har gjort är att han förstärkt hundens oroliga läten på ett lika effektivt som oönskat sätt. Varje gång hunden gnällde eller skällde, gav han den uppmärksamhet. Han kunde faktiskt lika gärna ha bjudit på en godsak! Han både vände sig mot och pratade med sin hund, något som verkligen förstärkte gnällandet och skällandet. Till slut skyndade han sig emot hunden, tog tag i den och lät upphetsad på rösten. Hunden måste enligt Hallgren ha upplevt situationen som om han utförde en inkallning av husse. Att ägaren var på dåligt humör när han spelar inte någon större roll, det viktiga var att hunden fick husses totala uppmärksamhet och kontakt och det var ju det den ville uppnå. På samma sätt kan straff ge hunden uppmärksamhet och kontakt och därför motverka sitt syfte. Därför kan det enligt Hallgren ibland kan det vara bättre att vända sig bort ifrån hunden (ignorera den) när den gör något otillåtet, och prata med den (ge den uppmärksamhet) när den gör rätt (sid. 35-36).

Hallgren ställer sedan frågan om straff bara är dåligt.

Han tillstår att hundar oftast ändrar ett beteende om de straffas för det, men betonar att det bara är för stunden, om man då bortser från bestraffningar så kraftiga så att hunden blir chockad. Om man visar en hund ett alternativ, efter det att man med en försiktig tillsägelse hindrat den från att göra det otillåtna, kan det fungera bra. Men detta gäller bara om man även belönar det alternativa beteendet på ett effektivt sätt (sid. 36). 

Hur bra man lyckas med att få hunden att upphöra med sitt oönskade beteende beror på hundens motivation att göra det otillåtna. Om en hund skäller på en annan hund för att den är aggressiv mot andra hundar är viljan att skälla troligtvis så stark att ett straff bara medför en högst tillfällig effekt. Straffet påverkar ju inte viljan att utföra beteendet om man bara straffar! Vill hunden skälla och göra utfall, så vill den ju det lika mycket även om den straffats för det. Den vågar bara inte, åtminstone inte en liten tid efter straffet. En hund som straffas ofta och hårt blir oftast rädd för den som straffar. Den vill antagligen fortfarande göra det som är förbjudet, den vågar bara inte. Det som sker då är att den hamnar i en svårlöst konflikt mellan vad den vill göra men inte får och detta blir en stor stressfaktor. De hundar som utsatts för sådan form av bestraffning brukar bli passiva och initiativlösa (sid.37). Här vill jag inflika att jag är övertygad om att lite mer veka hundar reagerar precis så; blir "kuvade", osäkra och kanske även drabbas av s.k. inlärd hjälplöshet - blir initiativlösa och deprimerade. Lite mer "starka" hundar tror jag däremot, istället för att låta sig kuvas, lätt kan bli aggressiva och farliga vid sådan behandling. Detta nämner även Johanna i sin blogg.  

Hallgren skriver att vi är vana vid att korrigera en hund när den gör fel. Hunden gör något otillåtet, sedan straffas den. Han nämner något som jag tycker är mycket viktigt att belysa: att hundägare som har problem med hunden ofta rekommenderas att provocera den att göra fel och då straffa den! Hallgren skriver att både praktisk erfarenhet och kontrollerade undersökningar gång efter gång visat att straff är ett dåligt sätt att förändra beteenden på. Om hunden är tillräckligt motiverad att utföra ett visst beteende så kan den, om den straffas, en period sluta upp med detta för att den inte vågar men minnet av straffet bleknar och snart kommer beteendet tillbaka (sid. 52).   

Ett stort problem med att försöka ändra på sin hunds beteende genom att korrigera och straffa det otillåtna beteendet, ligger i att den redan hunnit påbörja eller till och med slutföra handlingen. Alltså har hunden än en gång repeterat ett oönskat beteende – och repetitionen förstärker detta. Straffen kommer i allmänhet för sent för att kunna påverka hunden på rätt sätt.

Vad är då ett bättre alternativ än straff för att förändra ett beteende? Belöning!

Hallgren skriver om klickerträning att den ger oss en annan idé för beteendeförändring. Den går ut på att belöna hunden med godbitar, vilket är lugnande – innan den gör fel, alltså tvärtemot straffet som kommer efter att hunden redan gjort fel. Hallgren förklarar att vi på så sätt går in mellan retning (t.ex. åsynen av en annan hund), och reaktion, (t.ex. ett utfall), och belönar att den ännu inte påbörjat utfallet. Vi förstärker då det lugna tillstånd hunden är i, innan retningen gör att den blir upprörd och blockerad. Så länge frestelsen inte är för stark till en början, i detta fall så länge den andra hunden inte är på för nära avstånd, så avstår hunden från att göra ett utfall. Den kan inte få igång sin stressreaktion; stressrelationer är oförenliga med den lugnande påverkan som godis har. Kort sagt kommer hunden av sig. Utfallet kommer aldrig och man fortsätter att belöna. Hela inlärningssituationen är positiv, vilket motiverar hunden att fortsätta uppträda som vi önskar (sid. 53). Det här är en viktig grund för all inlärning: I stället för att klaga på och straffa det felaktiga beteendet, belönar vi det önskvärda. I stället för att låta hunden göra fel – och därmed ännu en gång repetera det icke önskvärda (misslyckas) – och straffa den, så belönas den för att den inte påbörjar det oönskade beteendet (sid. 54).

Hallgren ger också ett konkret förslag på hur man kan träna en hund som visar aggressivitet mot andra hundar med hjälp av klicker. Han delar upp det hela i tio steg.

1. Ta hjälp av någon med en hund, som agerar figurant. Den hunden får inte vara utmanande och aggressiv utan skall helst nonchalera din hund.

2. Figuranthunden är på cirka 25 meters håll. Du står still och har klickern beredd i handen. Observera noga vart din hund tittar.

3. Precis när din hund ser mot den andra hunden – innan minsta reaktion av aggressivitet märks – klickar du och ger genast en godis.

4. Gör om detta flera gånger tills du ser att din hund tittar mot den andra på ett avslappnat sätt, som om den förstått att det leder till signal och godbit.

5. Gå närmare den andra hunden, men inte så nära att din hund blir spänd. Kanske 12-15 meters avstånd.

6. Repetera samma träning som tidigare men korta gradvis avståndet till den andra hunden.

7. Minska successivt avståndet ner till cirka en, två meter, men låt hunden gå med dig fram och tillbaka förbi den andra hunden.

8. Träna likadant med så många hundar som möjligt.

9. Ha alltid klickern och godis med dig på promenaderna. Använd klickern så fort din hund tittar på en annan hund.

10. Om en främmande hund kommer för nära och din börjar reagera med aggressivitet, skall du givetvis inte klicka och ge godis (sid. 70-71).

Hoppas att ni uppskattade denna sammanfattning! Jag tycker att det har fungerat på Nanook i alla fall.

Dominans?

Jag läste några intressanta inlägg på en blogg (https://wildshenanigans.wordpress.com/) häromdagen, om dominans. I korta drag så föreslog tjejen som driver bloggen, Johanna Lekhammar, att vi skulle skrota begreppet dominans när vi pratar om hundträning. Hon skriver bl.a. att hon inte menar att dominans inte finns för det gör det inom alla arter men ställer sig frågande till ”vad man läser in i begreppet och hur stor vikt man ska lägga på det”. En vanlig missuppfattning är enligt Johanna att dominans hänger ihop med aggressivitet, vilket hon skriver är helt fel. Hon fortsätter: ”Istället har man kunnat se att de dominanta individerna i en flock väldigt sällan använder sig av aggressiva beteenden. Dessutom visar sig deras dominans snarare i de andra individernas underkastelse än i deras egna beteenden. De som bara ser dominans eller underkastelse i hundars beteende missar väldigt mycket annat. En bra ledare strävar inte efter att hela tiden utöva dominans över andra, utan vägleder andra på ett förtroendefullt sätt. Om hunden gör någonting som inte är önskvärt så visar man hunden hur man vill att den ska göra. Och dominans är alltid DYNAMISKT. Det skiftar mellan individer och situationer.”

Därmed borde det vara felaktigt att säga att en individ ÄR dominant, som en konstant egenskap. Istället bör man kanske då säga att en individ beter sig dominant i en viss situation mot en viss annan individ? Att begreppet dominans används godtyckligt och för många har blivit synonymt med aggressivt beteende märktes väl i den diskussion som uppstod då Johanna länkade till sitt blogginlägg i en facebook-grupp. Inte många verkar känna till begreppets faktiska betydelse inom etologin och därav uppstår också många missförstånd då man diskuterar eftersom folk har olika utgångspunkt men tror att de pratar om samma sak...

Kanske delvis för att Johanna även kritiserade Cesar Milan i sitt inlägg så blev det en mycket lång och stundtals rätt så hätsk diskussion mellan många personer på Facebook. Jag länkar i slutet av detta inlägg till hennes blogginlägg och de uppföljande inläggen. I ett av dessa inlägg länkar hon till forskning som verkar mycket intressant och som jag skall ta del av så fort jag får tid.

En av slutsatserna från dessa diskussioner på Facebook är att Johanna, precis som jag är av uppfattningen att man bör utgå från forskning när man diskuterar hundbeteenden och hundträning.

Som ofta sker då man pratar hund så gled vi i denna diskussion över på att inte bara prata om dominansbegreppet utan även om hundträning generellt och olika metoder och jag tycker att vissa inlägg var rentav skrämmande att läsa; hur vissa ser på hundträning än idag. Det är bara att se på hur många som försvarar Cesar Milan, hans hundsyn och metoder… Jag tänkte hursomhelst dela med mig lite av intressanta saker om bl.a. dominans och ledarskap som jag läst i Per Jensens bok ”Hunden som skäms – myt eller sanning?”

Per Jensen sammanfattar på ett mycket lättillgängligt sätt de senaste årens forskning inom hund och anger också referenser till de vetenskapliga undersökningarna. 

Under rubriken ”Är du en ledare?” påstår han att hundar inget hellre vill än att vara till lags. Han ställer sedan följande fråga: ”Är det då inte konstigt att ledarskapsideologin är så utbredd i hundvärlden?" Han förklarar: "Den kan sammanfattas lite förenklat på det här sättet: Eftersom vargar är flockdjur med en strikt rangordning inom gruppen, och hundar härstammar från vargar, så måste vi betrakta vår familj som en hierarkisk flock. Och hundens plats är i botten av rangordningen. Vi måste därför etablera social dominans över hunden och se till att den inte sticker upp. Jag förstår inte riktigt hur den idén kunnat få sådant genomslag, men under perioder har bristande dominans varit universalförklaring till alla möjliga problem som kan dyka upp i vardagen. Hundar som skäller vid dörren, drar i kopplet, morrar över matskålen eller gör utfall mot andra hundar på promenaden – allt har påståtts bero på att ägaren brister i ledarskap och dominans. John Bradshaw i Bristol tillhör den stora grupp av forskare som är mycket skeptisk till sådana tankar. I en studie undersökte han sambandet mellan dominans och de sociala interaktioner som förekom i en grupp av 19 hundar, vilka levde i ett stort naturligt hägn hos en organisation för omplacering. Hierarkiska strukturer förklarade nästan ingenting av det som hände i gruppen. Bradshaw drog slutsatsen att dominans och ledarskap helt enkelt inte är särskilt relevanta begrepp när det gäller hundens sociala liv.”

Per Jensen fortsätter: ”När fokus i relationen hamnar på dominans och ledarskap medför det en stor risk för att hundägare luras till att bli fysiska och bestraffande. Vad ska man göra om instruktörer på kurser där man deltar, auktoriteter man ser på TV och böcker man läser hela tiden upprepar vikten av att trycka ner hunden till botten av rangordningen? När man får veta från dem som ska vara kunniga att man ’måste ta tag i sin hund’, ’lägga ner hunden på rygg’, eller ta tag i nackskinnet och ’läsa lagen’ för den?”

John Bradshaws forskargrupp undersökte tränings- och uppfostringsmetoder hos 364 hundägare i England och fann ett klart samband mellan träningsmetoder och hundarnas beteende: ju mer bestraffningar man utsatte hunden för desto större risk för att de utvecklade olika problembeteenden. Positivt tränade hundar uppvisade färre problem. Bradshaws kollega Nicola Rooney gjorde en liknande studie med liknande resultat; att hundar som utsatts för mycket bestraffning blir mer svårtränade längre fram. En fransk undersökning har även visat att hundar som tränats med negativ förstärkning och bestraffning visade upp en mycket högre grad av stressrelaterade beteenden än de som bara tränats på ett positivt sätt. Forskarna rekommenderar därför att vi skippar detta med dominans och låter bli att träna hundar med bestraffande, negativa metoder.

Jensen sammanfattar: ”Jag håller med. Tänk om vi i stället kunde ta fasta på hundarnas medfödda vilja till samarbete och deras önskan att vara till lags. Som tur är tycker jag mig märka att den synen på hunden har växt sig allt starkare”.

Jag tycker precis som Per Jensen att det är märkligt att man kan tänka att så många problembeteenden kan bero på bristande dominans från hundägaren. Ta t.ex. en hund som morrar vid kloklippning, är den dominant och skall tryckas ner för att visas sin plats i hierarkin??? Just morrandet var en av de saker vi snöade in på i vår Facebook-diskussion och precis som flera skrev så är morrandet endast en avståndsökande signal, dvs. att hunden genom sitt morrande visar att den av någon anledning inte är riktigt bekväm med situationen och ber om lite mer avstånd. Att straffa morrandet kan  ha ödesdigra konsekvenser; en hund som inte vågar uttrycka missnöje/ osäkerhet/ liknande genom att morra kan så småningom hugga direkt och dit vill man ju inte komma. Hur skall hunden kommunicera om den inte får göra det på ett för den naturligt sätt? Min Nanook tycker det är lite obehagligt att klippa klorna och morrar alltid lite när jag skall börja klippa. Jag säger inte att jag då skall backa undan och låta bli att klippa men knappast heller att jag skall straffa honom för det. Jag förstår mycket väl att han tycker det är obehagligt men då gäller det ju att visa att det är något som vi måste göra ändå och att han inte behöver oroa sig. Lägg fram några godisar istället, prata lite lugnande med hunden och säg åt den att om den ligger still och lugnt så får den en godis. Ge den sedan en godis då och då och beröm den när den ligger still. Då riskerar man inte att försämra relationen vilket man absolut gör om man bråkar med hunden i den situationen!

Länkarna till Johannas blogginlägg, mycket intressant läsning:

https://wildshenanigans.wordpress.com/2016/03/08/ska-vi-lagga-ner-det-har-med-dominans/

https://wildshenanigans.wordpress.com/2016/03/10/for-att-tydliggora/

https://wildshenanigans.wordpress.com/2016/03/11/forskningsreferenser/

https://wildshenanigans.wordpress.com/2016/03/12/solpromenad-och-tankar-om-ledarskap/

   

Cesar Milan

Förr tyckte jag, precis som många andra, att Cesar Milan var rätt så fantastisk som rehabiliterade så många hundar. Det var innan jag skaffade mig lite mer kunskap i etologi och om hundar... Jag kan inte alls mycket idag heller och jag har ingen utbildning inom hund men genom att vara intresserad och läsa vetenskapliga artiklar och böcker i ämnet av personer utbildade inom hund och etologi generellt så kan jag åtminstone bra mycket mer än då...

Jag tänker i detta inlägg inte gå in på alla anledningar till varför jag idag är emot Cesar Milan och tycker att hans program inte bör visas på tv (det finns mycket att skriva), men den största anledningen är hans förlegade hundsyn och att han inte har någon utbildning inom hund.

Jag tycker det är sorgligt att se att så många fortfarande försvarar honom och hans metoder (vilka som sagt grundar sig på en förlegad hundsyn som ingen seriös utbildad hundinstruktör/ hundpsykolog/ etolog idag ställer sig bakom) och jag antar att det beror på okunskap. Kan man ingenting om hundars språk missar man t.ex. väldigt mycket, lite kunskap om det öppnar ögonen för vad han håller på med. Tyvärr verkar det finnas många som inte vill / orkar lära sig mer och många som vill ha en quick fix med sina hundar, som inte orkar lägga ner tid och engagemang på att arbeta med hunden och ta reda på orsaken till beteendet och arbeta därifrån. Det Cesar sysslar med är bara symptomträning. Det är som att ta en Panodil om man har huvudvärk, det hjälper en stund men sedan kan huvudvärken återkomma. Är det t.ex. spänningshuvudvärk så kommer den fortsätta komma och man får fortsätta käka Panodil om man inte förstår/ tar reda på vad huvudvärken beror på och gör något  för att kunna slappna av... Risken är att man får ta fler och fler Panodil för att bli av med värken och när det gäller de metoder som Cesar förespråkar är risken att man måste ta i mer och mer med hunden för att tillfälligt få stopp på beteendet eftersom orsaken och viljan att utföra beteendet fortfarande finns kvar. Se mitt inlägg där jag sammanfattar vad Per Jensen skriver i sin bok "Hunden som skäms - myt eller sanning?"om straff och deras effekt.

Nu har man startat en utredning angående djurplågeri mot Cesar och jag hoppas verkligen att detta kan leda till att han inte får arbeta mer med djur! Titta på länken nedan. Det hela handlar om en hund som hade haft ihjäl ägarens två grisar som de hade som husdjur. Cesar tyckte då att det bästa vore att ge hunden positiva upplevelser av grisar så han släppte in hunden i ett hägn med grisar, lös utan munkorg varpå hunden gav sig på en gris och slet av en bit av dennes öra...

http://www.huffingtonpost.com/entry/cesar-millan-animal-cruelty_us_56e26f5de4b0b25c91818287

Mitt hatobjekt: oansvariga ägare med lösa hundar!

Jag har inte tjatat om och varit arg på hundägare med lösa hundar utan fog!I går blev jag och Nanook påhoppade av en lös hund vars ägare brast fullständigt i tillsynen av sin hund och inte hade någon koll. Detta resulterade i flera timmar på akuten med ett bett i benet...

I går kväll skulle jag och Nanook ta en promenad i skogen. Fem minuter hemifrån gick vi uppför de trappor som leder upp till skogsstigen. När man kommer upp för trapporna går man höger till skogen, till vänster ligger några hus. Igår fick jag se en Golden sitta utanför ett av husen. Han satt vd en stolpe så jag antog att han var bunden i den. Ingen ägare syntes till. Nanook var helt lugn, inte ens spänd och han tittade knappt åt hunden så vi gick lugnt höger och skulle fortsätta upp till skogen. Vi hade alltså vänt hunden ryggen och gick åt motsatt håll, vi var inte ens nära, men då märker jag hur den kommer springande ifatt oss. Fortfarande ingen ägare synlig! Jag ropade "Hallå! Din hund!"

Tillslut kom en gubbe ut från huset men då var hunden redan framme hos oss och hade hoppat på Nanook. Jag försökte så gott jag kunde att knuffa undan den andra hunden med benet och kände hur han bet mig. När man är i den stressen så känner man nästan ingenting så jag tänkte inte mycket på det, bara konstaterade att ojdå, där bet den andra hunden mig - trodde inte ens det gått hål... Tillslut fick ägaren bort sin hund och det var ju TUR att Nanook höll sig så himla lugn och inte blev förbannad för då hade det varit slagsmål! Jag är SÅ stolt över honom.

Ägaren frågade hur det gick, jag lös med pannlampan och kollade igenom Nanook men det enda jag såg var dregel runt hals-/ nackpartiet från den andra hunden, inga sår eller så. Däremot sade jag att hans hund bitit mig. Jag kände hur något rann längs mitt ben och undrade förvånat om jag verkligen blödde men när jag drog upp byxbenet såg det verkligen inte roligt ut! Det var ett rejält bett! Och det hade svullnat upp på dessa få sekunder så det var en stor boll under knät och ett hål som det pumpade ut blod från (det rann blod längs benet och ner i skon och byxorna blodades också ner) och så kom det ut något äckligt gult inifrån benet (som jag senare fick veta var fettvävnad)! Det såg jätteäckligt ut. Jag förstod att detta måste jag åka in till sjukhuset med. Ägaren gav mig sitt kort med adress och telefonnummer och frågade om han skulle köra mig men jag ringde sambon för jag hade ju Nanook med mig också. Han kom och körde upp mig till akuten.

På akuten tog det så klart tid. Det hade varit lugnt om det inte hade varit för att jag oroade mig så för Nanook; sambon ringde och sade att han haltade jättemycket bak och inte ens kunde sätta sig och bajsa! Och han som har haft ont i ryggen och gått på rehab hela hösten och äntligen började bli bättre! Jag var så orolig för vad som kunde ha hänt med hans rygg så jag låg och bölade inne i undersökningsrummet. Jag sade att om det tar för lång tid så går jag därifrån och åker in med hunden och så får jag komma tillbaka senare i så fall om det är nödvändigt. Sköterskorna sade först att det måste sys men läkaren sade att man aldrig syr katt-eller hundbett pga. att det kan finnas bakterier kvar även om man tvättar noga och då stängs de in om man syr.

Hursomhelst så stannade jag och lät ortopeden spola såren och plåstra om mig och när jag sedan tittade på Nanook var han bättre men haltade fortfarande lite. Jag har kollat igenom honom flera gånger och ser verkligen inga sår så det kan ju inte ha hänt något pga. den andra hunden... Jag kom på också att han halkat tidigare på kvällen igår så han kan ju ha sträckt sig eller så då. Vi avvaktar lite och ser. Jag hoppas att det inte är något mer än så.

Så fruktansvärt onödigt! Och det var verkligen helt helt oprovocerat! Ägaren brister helt i sin tillsyn av hunden! Jag förstår att hanhundar kan bråka men problemet är att ÄGAREN INTE VAR DÄR! Han hade lämnat hunden okopplad utanför huset och såg inte vad hunden pysslade med! Sedan säger han "Ja, det är ju tråkigt med dessa hanar..." Då visste han ju att hans hund inte gillar andra hanar! Så fruktansvärt oansvarigt att lämna hunden så! Han hade ju lika gärna kunnat lämna honom i bilen om de nyss kommit hem, eller inne i huset!

Dessutom är det ju koppeltvång nu mellan den 1 mars och 20 augusti! Hade hunden fått syn på vilt hade han med största sannolikhet sprungit efter det också.

Jag tänker anmäla ägaren för bristande tillsyn. Jag förlorar ju också pengar nu när jag fick vara hemma från jobbet idag, sjukhusbesöket kostar väl och penicillinet som jag fick utskrivet och värktabletter. Sedan vet jag inte om det går att tvätta bort blodet från skon och byxorna. Får se hur det läker också, en bekant som blev hundbiten fick ju söka läkare igen efter en vecka då han fått elaka bakterier i kroppen... Jag tänker därmed göra anspråk på ersättning för allt detta när jag gör anmälan.

Här är de otrevliga bilderna på såren. Det är två hål fram och två bak, han tog verkligen ett bra tag runt benet, ser nästan ut att vara flera bett men det är bara ett!

Jag säger det igen: Koppla för fan era hundar! Inte ens lagen om koppeltvång får folk att ta ansvar! Så gott som ingen har den kollen som de tror att de har på sina lösa hundar.