Klickerträning, straff och belöning - Anders Hallgrens bok "Klickerträning"

I mitt förra inlägg skrev jag om en tjej vid namn Johanna Lekhammar som driver bloggen https://wildshenanigans.wordpress.com/ och ett inlägg hon skrev om dominans och delade i en facebook-grupp där det blev en het diskussion om hundträning. I den diskussionen nämnde jag hur jag använt klickerträning för att träna hundmöten med min Nanook som ju var mycket reaktiv under en period.

Jag känner igen mig i och håller med om det som Anders Hallgren skriver i sin bok som heter just "Klickerträning" där han förklarar varför klickerträning är effektivt och speciellt för att förändra problembeteenden som t.ex. utfall vid hundmöten.

Han förklarar också i samma bok skillnaden mellan att träna med straff och med belöning, hur det påverkar hunden och varför straff inte är bra att använda sig av. Mycket intressant läsning! Jag rekommenderar boken och delar här med mig av en del intressanta saker från den.

Enligt Hallgren lämpar sig som sagt klickerträning speciellt väl när man vill förändra problembeteenden och framför allt stress- och ångestbetonade sådana. Han menar att man med klickerträning lätt kan dämpa olika stressreaktioner och få en hund lugn. 

Under rubriken "Men varför inte bara straffa?" skriver Hallgren:

"Varför inte bara straffa hunden då den gör något förbjudet? Då borde den ju lära sig att inte göra om det. Nej, det är helt fel! Ett straff ger ju ingen som helst inlärningseffekt – och tanken är ju att få bort ett beteende för gott! Ett undantag från denna regel är om straffet är chockartat hårt men då har man också påverkat hunden på annat sätt." Han förklarar att en chock kan göra en hund otrygg, osäker och t.o.m. rädd för sin husse och matte och detta kan få dramatiska konsekvenser. Det har genomförts otaliga experiment för att ta reda på effekter av straff och Hallgren skriver att alla pekar mot samma resultat, att ett normalt straff inte ändrar på en individs beteende, utom möjligen högst tillfälligt. 

Han nämner ett experiment av Skinner som  belyser straffets dåliga effekt. Två grupper av råttor i en Skinner-box lärdes att trycka ner en spak för att få en bit mat. Efter en tid fick ingen av grupperna någon mat, trots att de tryckte ned spaken korrekt, flera gånger. Den ena gruppen fick dessutom ett straff; en smäll på tassen, då de försökte trycka på spaken. Detta skedde automatiskt, via en anordning på spaken. Den period som man hade den straffande anordningen var kort, bara några minuter men det räckte för att råttorna i den straffade gruppen skulle upphöra att ens nudda spaken. Därefter tog man bort den anordning som åstadkom straffet och väntade för att se om råttorna skulle våga trycka på spaken igen. Efter några minuter vågade de. Och då tryckte de mer på spaken än tidigare! Mot slutet av experimentet, som totalt varade i två dagar, trycktes det lika mycket i både den straffade som den ostraffade gruppen. Skinner kunde nu dra slutsatsen att en normal bestraffning endast hindrar ett beteende högst tillfälligt (sid. 32-34).

Straffet har också andra nackdelar

Straffet innehåller enligt Hallgren även många andra komponenter vilka faktiskt motverkar straffets avsedda effekt! Det uppmuntrar, rent av förstärker, det beteende som vi vill få bort! Detta beror på den massiva uppmärksamhet en individ får då man straffar den. Han ger följande exempel: en hund som inte kan sitta tyst när den är tillfälligt bunden, medan hundägaren skall gå en liten bit ifrån den. Då ägaren gått några steg ifrån hunden, börjar den att gnälla. Hundägaren stannar upp, vänder sig mot hunden och talar lugnande. Hunden tystnar. Sedan går ägaren ytterligare några steg och då gnäller hunden ännu högre. Ägaren blir otålig och höjer rösten: ”Var tyst nu! Jag ska ju bara gå ett litet stycke bort." Hunden tystnar igen och viftar på svansen (sid. 34). Efter ytterligare några steg ifrån hunden ger hunden ifrån sig några otåliga skall. Ägaren vänder sig då än en gång mot sin hund och säger argt: ”Tyst, sa jag! Tyst!”. Hunden slutar skälla. Han hinner inte gå mer än ett par steg till, förrän hunden skäller och tjuter på samma gång. Nu ilsknar hundägaren till och går med bestämda och raska steg tillbaka mot sin hund, tar tag i den och förmanar den med arg röst (sid. 35). 

Vad händer med denna hund och dess beteende? Det får vi svar på under nästa rubrik: "Straff kan vara belöning."

Det som denna nämnda hundägare omedvetet har gjort är att han förstärkt hundens oroliga läten på ett lika effektivt som oönskat sätt. Varje gång hunden gnällde eller skällde, gav han den uppmärksamhet. Han kunde faktiskt lika gärna ha bjudit på en godsak! Han både vände sig mot och pratade med sin hund, något som verkligen förstärkte gnällandet och skällandet. Till slut skyndade han sig emot hunden, tog tag i den och lät upphetsad på rösten. Hunden måste enligt Hallgren ha upplevt situationen som om han utförde en inkallning av husse. Att ägaren var på dåligt humör när han spelar inte någon större roll, det viktiga var att hunden fick husses totala uppmärksamhet och kontakt och det var ju det den ville uppnå. På samma sätt kan straff ge hunden uppmärksamhet och kontakt och därför motverka sitt syfte. Därför kan det enligt Hallgren ibland kan det vara bättre att vända sig bort ifrån hunden (ignorera den) när den gör något otillåtet, och prata med den (ge den uppmärksamhet) när den gör rätt (sid. 35-36).

Hallgren ställer sedan frågan om straff bara är dåligt.

Han tillstår att hundar oftast ändrar ett beteende om de straffas för det, men betonar att det bara är för stunden, om man då bortser från bestraffningar så kraftiga så att hunden blir chockad. Om man visar en hund ett alternativ, efter det att man med en försiktig tillsägelse hindrat den från att göra det otillåtna, kan det fungera bra. Men detta gäller bara om man även belönar det alternativa beteendet på ett effektivt sätt (sid. 36). 

Hur bra man lyckas med att få hunden att upphöra med sitt oönskade beteende beror på hundens motivation att göra det otillåtna. Om en hund skäller på en annan hund för att den är aggressiv mot andra hundar är viljan att skälla troligtvis så stark att ett straff bara medför en högst tillfällig effekt. Straffet påverkar ju inte viljan att utföra beteendet om man bara straffar! Vill hunden skälla och göra utfall, så vill den ju det lika mycket även om den straffats för det. Den vågar bara inte, åtminstone inte en liten tid efter straffet. En hund som straffas ofta och hårt blir oftast rädd för den som straffar. Den vill antagligen fortfarande göra det som är förbjudet, den vågar bara inte. Det som sker då är att den hamnar i en svårlöst konflikt mellan vad den vill göra men inte får och detta blir en stor stressfaktor. De hundar som utsatts för sådan form av bestraffning brukar bli passiva och initiativlösa (sid.37). Här vill jag inflika att jag är övertygad om att lite mer veka hundar reagerar precis så; blir "kuvade", osäkra och kanske även drabbas av s.k. inlärd hjälplöshet - blir initiativlösa och deprimerade. Lite mer "starka" hundar tror jag däremot, istället för att låta sig kuvas, lätt kan bli aggressiva och farliga vid sådan behandling. Detta nämner även Johanna i sin blogg.  

Hallgren skriver att vi är vana vid att korrigera en hund när den gör fel. Hunden gör något otillåtet, sedan straffas den. Han nämner något som jag tycker är mycket viktigt att belysa: att hundägare som har problem med hunden ofta rekommenderas att provocera den att göra fel och då straffa den! Hallgren skriver att både praktisk erfarenhet och kontrollerade undersökningar gång efter gång visat att straff är ett dåligt sätt att förändra beteenden på. Om hunden är tillräckligt motiverad att utföra ett visst beteende så kan den, om den straffas, en period sluta upp med detta för att den inte vågar men minnet av straffet bleknar och snart kommer beteendet tillbaka (sid. 52).   

Ett stort problem med att försöka ändra på sin hunds beteende genom att korrigera och straffa det otillåtna beteendet, ligger i att den redan hunnit påbörja eller till och med slutföra handlingen. Alltså har hunden än en gång repeterat ett oönskat beteende – och repetitionen förstärker detta. Straffen kommer i allmänhet för sent för att kunna påverka hunden på rätt sätt.

Vad är då ett bättre alternativ än straff för att förändra ett beteende? Belöning!

Hallgren skriver om klickerträning att den ger oss en annan idé för beteendeförändring. Den går ut på att belöna hunden med godbitar, vilket är lugnande – innan den gör fel, alltså tvärtemot straffet som kommer efter att hunden redan gjort fel. Hallgren förklarar att vi på så sätt går in mellan retning (t.ex. åsynen av en annan hund), och reaktion, (t.ex. ett utfall), och belönar att den ännu inte påbörjat utfallet. Vi förstärker då det lugna tillstånd hunden är i, innan retningen gör att den blir upprörd och blockerad. Så länge frestelsen inte är för stark till en början, i detta fall så länge den andra hunden inte är på för nära avstånd, så avstår hunden från att göra ett utfall. Den kan inte få igång sin stressreaktion; stressrelationer är oförenliga med den lugnande påverkan som godis har. Kort sagt kommer hunden av sig. Utfallet kommer aldrig och man fortsätter att belöna. Hela inlärningssituationen är positiv, vilket motiverar hunden att fortsätta uppträda som vi önskar (sid. 53). Det här är en viktig grund för all inlärning: I stället för att klaga på och straffa det felaktiga beteendet, belönar vi det önskvärda. I stället för att låta hunden göra fel – och därmed ännu en gång repetera det icke önskvärda (misslyckas) – och straffa den, så belönas den för att den inte påbörjar det oönskade beteendet (sid. 54).

Hallgren ger också ett konkret förslag på hur man kan träna en hund som visar aggressivitet mot andra hundar med hjälp av klicker. Han delar upp det hela i tio steg.

1. Ta hjälp av någon med en hund, som agerar figurant. Den hunden får inte vara utmanande och aggressiv utan skall helst nonchalera din hund.

2. Figuranthunden är på cirka 25 meters håll. Du står still och har klickern beredd i handen. Observera noga vart din hund tittar.

3. Precis när din hund ser mot den andra hunden – innan minsta reaktion av aggressivitet märks – klickar du och ger genast en godis.

4. Gör om detta flera gånger tills du ser att din hund tittar mot den andra på ett avslappnat sätt, som om den förstått att det leder till signal och godbit.

5. Gå närmare den andra hunden, men inte så nära att din hund blir spänd. Kanske 12-15 meters avstånd.

6. Repetera samma träning som tidigare men korta gradvis avståndet till den andra hunden.

7. Minska successivt avståndet ner till cirka en, två meter, men låt hunden gå med dig fram och tillbaka förbi den andra hunden.

8. Träna likadant med så många hundar som möjligt.

9. Ha alltid klickern och godis med dig på promenaderna. Använd klickern så fort din hund tittar på en annan hund.

10. Om en främmande hund kommer för nära och din börjar reagera med aggressivitet, skall du givetvis inte klicka och ge godis (sid. 70-71).

Hoppas att ni uppskattade denna sammanfattning! Jag tycker att det har fungerat på Nanook i alla fall.