En känsla av hopp har åter infunnit sig i mitt inre

Ja, precis som rubriken lyder så känner jag mig åter lite hoppfull om Nanook... 

I fredags fick vi äntligen träffa ortopeden Gustav på Blå Stjärnan. Jag hade skrivit ett helt A4 fullt med frågor för att så långt som möjligt garantera att jag inte skulle glömma bort något. Jag hade släpat med sambon också (han hatar veterinärkliniker) så att vi skulle vara två som hörde vad Gustav sade. Och det kändes bra för det kändes som att Gustav hade tid för oss och våra frågor och gjorde en ordentlig undersökning av Nanook. Det är viktigt tycker jag att det inte känns stressigt, att veterinären verkar tycka det blir jobbigt när man ställer många frågor och liksom vill skynda på besöket. Då är det så lätt också att glömma saker som man borde ha frågat om.

Gustav kollade Nanooks reflexer och kände och klämde på honom. Han tittade också på hur han rör sig. Reflexerna var normala och han har inget neurologiskt bortfall, men det är ju framförallt en punkt i ryggen som är öm när man trycker på den och det är L7S1. Han är även öm på två ytterligare ställen längre fram i ryggen men i mycket lägre grad så det som vållar problem för honom är med största sannolikhet bråcket vid L7S1-disken. Gustavs rekommendation blev att vi, eftersom Nanook ändå verkar behöva stå på en låg dos Kortison för att hålla blåsorna mellan tårna helt borta, skall sätta in Kortison igen och efter en månad, i slutet av maj bestämma om operation är motiverat. I så fall vill Gustav operera fortast möjligt där i början av juni. 

Gustav sade, precis som han tidigare sagt på telefon, att ca 80 % av de hundar som opereras blir helt bra och då menar man helt bra för att leva i aktivitetsnivå av en sällskapshund, av de tjänstehundar som opereras kan ca 50 % återgå i tjänst. En hund som kan promenera 30-40 min. i sträck är ingen kandidat för operation tyckte han, däremot är det för lite om hunden bara går en kvart och sedan blir trött, som det varit med Nanook nu ett tag.

Vi är ju nöjda om han kan promenera ca en timme i sträck, vila och sedan gå lite till kanske. Det är ju det Nanook behöver för att vara glad; skogspromenader, spår och simning. Det vore skillnad om han var en hund med hög aktivitetsnivå som t.ex. var van att dra och skulle bli olycklig om han sedan inte fick dra mer. Så är det inte i vårt fall. 

Jag skall börja lite försiktigt igen att styrketräna honom igen också och Gustav skall ringa mig nu i veckan och säga vilken dos Kortison jag skall ge honom. Han har ju sköldkörtelproblematiken också att ta hänsyn till och i fredags passade vi på att ta ett nytt blodprov för att se om han ligger på en lagom dos medicin. Kortisonet påverkar sköldkörteln tydligen så Gustav skulle diskutera dosen med hudveterinären.

Sedan i fredags har Nanook varit pigg och orkat gå promenader på en halvtimme. Igår kväll var vi i skogen och tänkte gå en halvtimme men han var så pigg så vi tuffade på lite till och vips hade vi gått en timme och svansen var fortfarande uppe! Och nu står han ändå inte på någon medicin! Om det fortsätter så här så blir det ingen operation.

Jag känner därför en känsla av hopp återvända. Jag hoppas så innerligt att detta håller i sig, att det är en uppåtgående trend och att jag får behålla denna känsla. Men jag vet att denna känsla är så skör. Minsta lilla försämring, en dålig dag, så försvinner känslan av hopp illa kvickt och istället infinner sig en gnagande känsla av oro och en inre röst som säger att han inte kommer bli bra, att jag måste förbereda mig på att ta farväl om inte alltför länge. Jag vet att jag inte kan påverka hur länge jag får ha honom kvar hos mig oavsett hur mycket jag tänker på det men jag kan inte låta bli! Hursomhelst, just nu känner jag mig hoppfull och jag skall försöka njuta av det.

Jag känner mig tacksam just nu, för att Nanook mår bra och är pigg och glad och orkar gå lite i skogen som han älskar så! Och vi har haft så underbara kvällar länge nu. Uppe vid den lilla mossen där vi brukar hålla till på kvällarna så har vattnet legat spegelblankt och fullmånen har speglat sig i det. Det har varit ett sådant underbart magiskt blått ljus, har försökt fota men bilderna gör ju inte verkligheten rättvisa alls. Underbara stjärnklara kvällar! En kväll åkte vi till Surtesjön och gick en kortis, sedan lade vi oss på bryggan och tittade på den fantastiska himlen och kände hur vattnet guppade under oss - så rogivande! Jag kan inte tänka mig något mer rofyllt än att ligga på en brygga eller en istäckt sjö och titta på den stjärntäckta himlen! Får man inte ro i själen för en stund då så vet jag inte vad som skulle kunna ge en ro... Nanooks mamma gick ju bort för inte så länge sedan och hennes ägare och jag säger att det är pga. henne som vi har haft så många stjärnklara kvällar på sistone. Det är verkligen inte många kvällar som inte varit stjärnklara efter att hon gick bort! Och jag vet vilken stjärna som är Luna, den starkast lysande på himlen. Jag fick tyvärr aldrig träffa henne i livet men nu ser jag henne nästan varje kväll...

En hyllning till min ängel Baffin som jag gjorde för ett tag sedan

Hundköparens ansvar; angående oseriösa uppfödare

När jag skrev mitt inlägg om hur extremt oseriös min Nanooks uppfödare är och hur arg jag är på henne så var det vissa som reagerade med att skriva att allt ansvar inte kan läggas på uppfödaren, att många valpköpare/ hundköpare "inte gör sin läxa" och tar reda på tillräckligt om uppfödaren och hundarna, dvs. föräldradjuren innan köp. Vissa tyckte också att det till stor del är köparnas fel att dessa oseriösa kan fortsätta eftersom de snart skulle försvinna om ingen köpte deras valpar. Sant så klart eftersom deras enda syfte med aveln ju är att tjäna pengar på den vilket de inte kan om de inte får valparna sålda.

Så visst kan jag hålla med och jag tror säkert att många inte tar reda på tillräckligt om rasen innan köp men jag tycker även att det är uppfödarens ansvar att ge så mycket (rättvisande, så ärlig som möjligt) information om rasen man säljer. Både för att hjälpa personerna att få en ras (hund, då de är individer och inte likadana bara för att de är samma ras) som passar dem och för att så långt det är möjligt säkerställa att hunden får ett bra liv och slipper flytta för att det t.ex var mer jobb än köparna trodde eller de har för lite kunskap... De oseriösa köparna är ju inga som seriösa uppfödare vill sälja till och man märker nog hyfsat snabbt vad det är för folk som kommer och tittar på valparna men de oseriösa uppfödarna struntar ju i detta för de vill ju bara bli av med valparna och få in pengarna för dem... Sorgligt nog.

Låt oss övergå till de köpare som vill väl och är seriösa. Som ny (även hyfsat ny) på en ras och kanske även på hund generellt så är det inte så lätt att "göra sin läxa ordentligt". Nanooks uppfödare är av den sortens människor som kan prata för sig och känner man inte till henne så verkar det lätt som att hon vet vad hon pratar om. När man sedan kommer lite närmare det hela så förstår man ju att så inte alls är fallet. Detta var något som gavs uttryck för också i en kommentar på facebook efter mitt inlägg om de oseriösa uppfödarna, av en tjej som känner till denna uppfödare och har samma bild av henne som jag. Det är förresten många som delar denna bild så det är inte bara jag och det är framförallt inget jag hittar på. Någon tyckte man skulle vara försiktig med att svartmåla vissa uppfödare men det tycker jag inte är vad jag gör med tanke på att jag har hört så många som köpt hund av henne som delar min uppfattning och har upplevt samma sak... Hursomhelst får man alltid höra att man skall köpa hund av dem som är medlemmar i SKK så skall det vara seriöst så det tror man ju. Tyvärr är ju inte fallet så, denna uppfödare var ju med i SKK. När jag förstod vad hon höll på med så hörde jag med dem om hon hade avelsförbud för det sade någon att hon hade. Hon hade haft avelsförbud på malamute men bara ett år, sedan var det borta! Jag har som jag tidigare skrivit anmält henne till Länsstyrelsen då jag vet att hon bl.a. avlat på för ung tik och jag tror de gjorde hembesök men de slapp ju undan med att hävda att de inte kände till att åldersgränsen för tik i avel hade ändrats... Jag undrar vad SKK och Länsstyrelsen gör för att gallra bort oseriösa uppfödare!?? Det verkar inte vara så mycket. Det är ju inte säkert att man som ny på rasen känner till att det finns en rasklubb osv. Jag tycker således inte man skall lägga för mycket ansvar på dessa köpare.

Jag känner inte att jag har bidragit till att denna uppfödare kunde fortsätta eftersom jag inte köpte valp av henne. Nanook fanns redan oavsett och jag känner mer som att jag räddade honom undan att behöva flytta runt ännu mer och kanske även mista livet. Eftersom det som sagt inte finns några hundar alls nästan i hans stamtavla med några dragmeriter och han inte tycker om att dra så skulle ingen som drar med sina hundar varit intresserad av honom, alltså hade han med största sannolikhet hamnat hos någon utan erfarenhet av malamuter och kanske utan hunderfarenhet överhuvudtaget. Så som han betedde sig på den tiden så hade han nog skrämt iväg de flesta och inte många hade orkat eller velat lägga tillräckligt med tid och pengar på honom utan han hade fått fortsätta flytta runt, antagligen bara blivit värre i sitt beteende och tillslut avlivats. Det är jag hyfsat övertygad om. Jag är ingen malamute- eller ens hundexpert men jag hade viljan att hjälpa honom och jobba med honom och jag lade den tiden och engagemanget på honom som krävdes. Vilket jag inte ångrar en sekund, han är ju min bästa vän och en underbar hund!

Vad känner ni andra? Tycker ni att man som köpare får skylla sig själv om man råkar köpa hund av en oseriös uppfödare och t.ex. får en hund med sjukdomsproblem?

Många funderingar just nu

När jag startade den här bloggen för att lära mig hur man gör så tänkte jag att de flesta inläggen skulle handla om mina och Nanooks turer i skogen och innehålla många foton från våra underbara utflykter. Istället har de mestadels handlat om elände; Nanooks olika sjukdomsproblem, oro och funderingar kring dessa. Mitt i allt kom en incident med ett hundbett in i bilden också... Det har inte varit aktuellt med några skogsturer på sistone tyvärr och jag saknar det verkligen och är rätt så säker på att även Nanook saknar det. Han älskar skogen, varje gång vi kommer till en skog så blir han så lycklig och ivrig! Det är så roligt att se, man smittas av hans glädje och känner sig varm i hjärtat. Istället är han nu ordinerad vila och tabletter som är smärtstillande och antiinflammatoriska tills vi skall träffa ortopeden Gustav på Blå Stjärnan den 22. 

Jag pratade med Gustav på telefon förra veckan och det är tydligen diskbråck på tre ställen; ett vid L7S1 långt bak i ryggen ungefär i höfthöjd om jag har förstått det hela rätt och två ytterligare längre fram i ryggen. Gustav sade att om han rekommenderar operation så går det att ta alla tre på en gång, man kan också åtgärda det bråcket som är värst kirurgiskt (L7S1) och behandla de andra två med mediciner och rehab. Ett tredje alternativ är att han inte rekommenderar någon operation utan bara rehab och tabletter men innan han ger en rekommendation vill han träffa oss och känna och klämma manuellt också på Nanook. Jag tyckte att den 22 verkade väldigt långt fram, vi har ju väntat länge på att få komma till Gustav men han vill att Nanook skall gå på tabletterna ett tag innan han träffar oss för att se vad de har för verkan.

Vi märkte bara någon dag efter att han börjat med medicinen att han blev piggare, men det är ju ändå inte alls som innan vi satte ut kortisonet i väntan på röntgen. Då kände ju både vi och sjukgymnasten att han var på bättringsvägen, han hade börjat lägga på sig muskler och orkade gå en timme om man vilade lite på halva vägen (inte varje dag men 2-3 dagar i rad och sedan någon dag med kortare turer innan nästa längre promenad) men nu orkar han gå en kvart innan svansen ramlar ner för att han blir trött i ryggen och kanske även får ont... Råkar man planera promenaden fel så den blir 20 min. så blir han väldigt trött de sista fem minuterna. En kvart är alldeles för lite för att han skall vara lycklig :-( Han vill ju ut i skogen som sagt och han behöver de där lite längre turerna... Men jag vet inte hur lång tid det tar innan tabletterna ger full effekt så får väl ge det lite mer tid. Han är jättepigg på morgnarna vilket är lite konstigt eftersom han brukar få sin tablett vid 9-10-tiden på morgonen och första promenaden tar jag oftast vid 7-tiden, innan han har fått medicinen alltså. På kvällarna är han tröttare. 

Vi vet ju inte ens ännu om operation kommer bli rekommendationen men i så fall blir det ca fyra veckor med totalt trappförbud och eftersom vi bor i en byggnad med trappor och utan hiss och det inte direkt är möjligt att bära en 50-kilos hund upp och ner för trapporna så har jag nu frågat runt bland alla bekanta om någon vet något billigt boende på bottenplan eller någon som hyr ut någon stuga... Jag kollade vandrarhemmet där vi bor och det kostar 650 kr per natt, 20 000 på en månad... Inte möjligt. Nu får man kanske rabatt om man bokar fyra veckor men man får ju inte hur mycket rabatt som helst så det blir ju ändå vansinnigt dyrt. Detta är ett stort bekymmer just nu och tar mycket av min energi. Jag vet inte hur jag skall lösa det, än har ingen lösning framkommit. De första två veckorna får jag nog ta ledigt också för jag tror inte min sambo kommer lösa att vara med hunden då. Jag har pratat med ägaren till Nanooks mamma som ju också hade diskbråck och opererades för det vid sex års ålder och Luna som hon hette hade väldigt ont efteråt, speciellt första veckan och min sambo är så känslig för sådant. Jag tycker inte heller om att se min vän ha ont men om jag vet att det med största sannolikhet blir bättre sedan så kan jag göra mig stark.

Kruxet är att Gustav sade att 80 % blir helt återställda efter en operation, 10 % nästan helt MEN 10 % blir sämre! Vi får se vad han säger när han träffar oss och känner på Nanook, vad han tror om prognosen men det hade varit så mycket enklare om man visste säkert att det skulle bli mycket bättre efter en operation! Jag ställde frågan till Söderköpings artroklinik och de svarade att L7S1 är mycket svår att åtgärda även om man öppnar upp helt och att det är en mycket stor operation med medelmåttigt resultat så man måste noga tänka på prognos och efterbehandling. Men 90 % som blir helt eller nästan helt bra låter som mer än ett medelmåttigt resultat tycker jag så jag vet inte riktigt vad jag skall tro på...

Jag pratade också med den problemhundskonsult som hjälpte oss när Nanook var som jobbigast med andra hundar, hon är även djursjukvårdare på Blå Stjärnan och enligt henne kan det ganska ofta "läka sig självt" genom att disken förkalkas och slutar trycka så mycket på ryggmärgen, inflammationen lägger sig och efter det så tränar man upp muskulaturen vilket är det enda sättet att förebygga nya diskbråck.

Det som har varit dilemmat är ju att det är svårt att träna upp muskulaturen när han inte orkar så mycket utan blir trött i ryggen och får ont. Han har ju t.ex. inte orkat gå cavaletti som har varit en av sjukgymnastens rekommenderade styrkeövningar, då blir han jättelåg baktill, svansen ramlar ner och det är som att han inte orkar sträcka på sina bakben ordentligt. Och waterwalking är ju inte att tänka på då han vägrar... 

Det är många tankar som snurrar i huvudet nu och jag vet inte om jag vill att rekommendationen skall vara operation eller inte... Jag tänker att om han haft diskbråck ända sedan i höstas när vi började gå på rehab så borde nästan inflammationen redan ha läkt ut nu om det skulle ske men han har ju inte blivit bra. 

Igår tog vi oss i alla fall en liten tur till skogen, tog bilen till Surtesjön i Vättlefjäll och så gick vi en kvart, sedan satte jag mig och drack kaffe och Nanook låg och vilade. Även om han inte kan gå långt just nu så är det skönt för honom att komma ut och få luft och inte ligga inne i lägenheten förstås! Det var en underbar kväll igår, helt stilla, sjön låg som en spegel och månen visade sig innan vi åkte hem.

  

Förbannade oseriösa uppfödare, skaffa en annan inkomstkälla!

Jag blir så arg så jag kokar över när jag tänker på min Nanooks uppfödare. Tyvärr är hon väl inte den enda uppfödaren som inte är seriös... Förbannade oseriösa uppfödare som avlar helt tokigt, inte bryr sig om rasegenskaper och inte har något intresse av att bevara rasen och bidra till dess framtid på ett positivt sätt och som dessutom säljer till vem som helst! Dessa människor har bara ett syfte med sin avel: att tjäna pengar! För att ha så låga kostnader som möjligt placerar de ut en massa tikar som foderhundar och så tar de kullar på dem och lägger beslag på intäkterna från valparna. De har inga kostnader för dessa tikar eller valpar eftersom de bor hos fodervärden och de tar kullar när det passar. Usch! Nanook har nästan inte en enda hund i sin stamtavla med någon slags dragmerit, däremot många hundar med bra utställningsresultat. Nanook har ju inte alls varit intresserad av att dra, tyvärr. Inte så konstigt när han kommer från de linjer han gör... Men varför avla på malamuter utan någon speciell dragvilja? Det är ju det rasen är tänkt för... (bland annat, inte bara att dra så klart för man kan ju även göra annat med en malamute).

Nanook är ju också väldigt stor, 51 kg, och hans mamma L (jag vill inte skriva hela namnet på Nanooks, hennes ägare och hundarnas uppfödare) var också stor, 40 kg, vilket är väldigt stort för en tik. I rasstandarden står det att hanar skall ligga runt 40 kg... Det är ju inte bra för lederna om de är för stora och tunga, det sliter ju mer och nu har ju Nanook fått diskbråck vilket även hans mamma hade. Risken är stor att han har ärvt det av henne för det är till viss del ärftligt och platsen för deras diskbråck och typen av diskbråck är densamma; L7S1. Nanooks ena syster har haft epilepsi och det är ju också ärftligt. Ändå har den här uppfödaren tagit en kull efter Nanook och tanken var ju att hon skulle ta två till, vilket som tur är inte blev av då vi köpte loss honom efter mycket krångel!

Hon avlar på väldigt unga hundar, precis så gamla så att det är lagligt när hon tar första kullen men inte mer. L var bara 1,5 år när hon fick sin kull. Den tiken som Nanook fick en kull med och skulle haft en till kull med sägs ha fött många kullar... Det värsta är ändå inte att hon avlar på hundar som inte tycker om att dra osv. och inte bevarar rasens egenskaper, inte bryr sig om arbetsprov (=dragprov) osv. utan det värsta är att hon även avlar på sjuka individer. Som sagt hade Nanooks mamma diskbråck, han har fått det nu, hans syster har ep (vilket borde ha gjort att uppfödaren inte använde Nanook eller något annat kullsyskon i avel) och jag har hört talas om flera andra med hundar från henne som har diverse ledproblem. Nanooks mamma L:s ägare F berättade att hennes kompis har en hund från samma uppfödare som bara är fem år men redan nu har problem med bl.a. artros... Förstår man inte hur mycket lidande man orsakar för både hundarna och deras ägare!?? Tyvärr tror jag att hon mycket väl förstår detta men ger blanka fan i det! Det är inte roligt att se sin hund sjuk, att oroa sig för den så det gör fysiskt ont, att behöva ta farväl till sin bästa vän alltför tidigt pga. sjukdom och det är också väldigt kostsamt... Det kostar på ekonomiskt men framförallt känslomässigt.

Dessutom säljer som sagt denna uppfödare till vem som helst, bara hon får in pengarna är hon väl nöjd! Fy för människor som använder djur på detta sätt för att tjäna pengar och inte skaffar sig ett jobb! De borde lyfta på sina arslen och tjäna pengar för egen maskin utan att utnyttja oskyldiga djur!

F berättade att Nanooks mamma L hade bott hos någon som band fast henne och lämnade henne så i bostaden i åtta timmar medan han/ hon jobbade! Efter det hade hon varit hos en alkoholist med flera malamuter som kastade in mat till dem som de fick slåss om...! Hon var också en omplacering som F inte hade sedan valp. När hon fick valpar var F:s villkor mot uppfödaren att de skulle få bo hos henne så jag vet att Nanooks första åtta veckor i livet var väldigt bra. Sedan däremot hade hon tyvärr inget att säga till om när det gällde köpare och det kom den ena machokillen efter den andra och tittade på valparna... Sorgligt! Jag vet inte riktigt på hur många ställen Nanook var under sitt första 1,5 år och hur han hade det på de olika ställena men det som uppfödaren har sagt är att han växte upp i lägenhet i Linnéstaden. Eftersom han är född hos F och har varit tillbaka hos uppfödaren minst en gång så är det två olika hem. Linnéstaden = hem nummer tre. Nanook har inte den här uppfödarens kennelnamn för hon hade en kennel med en man innan dess (det är det kennelnamnet Nanook bär) och sedan när de skiljde sig så startade hon en egen kennel om jag har förstått det hela rätt. Jag vet inte om Nanook har bott även hos hennes förra man för han fortsatte driva kenneln ensam... Innan Nanook kom till oss hade han enligt uppfödaren bott tillsammans med en tik (den tik som han fick valparna med) i en familj. Jag har hittat bilder på honom tillsammans med familjens barn och de måste i alla fall ha varit snälla för han älskar ju barn! Historian löd att de blev allergiska, men jag vet inte om det stämmer, det är ju många som säger det trots att anledningen till omplacering är någon helt annan. Detta är hursomhelst hem nummer fyra... När vi tog över honom fick vi hem papper om att han stod skriven på en annan man söder om Göteborg så då är det alltså femte hemmet som jag vet om... Jag har sökt och hittat den mannen och han är en sådan man som jag tror F menade med machomän... Jag förstår inte varför Nanook var skriven på honom när uppfödaren sade att senaste hemmet var hos den där familjen...? Allt är så skumt.

Denna uppfödare har dessutom en enormt stor käft och kan prata för sig, hon är mycket manipulativ så i början är det lätt att tro på henne och tro att hon visste vad hon pratade om...

F sade att det känns fel att säga att hon ångrar att L fick en kull för då hade ju inte jag fått min älskade Nanook och så känner förstås jag också. Jag ångrar verkligen inte att jag tog Nanook, han är en underbar hund och min bästa vän och jag har lärt mig så mycket av och med honom, men samtidigt önskar man förstås att denna uppfödare inte fick lov att fortsätta avla!

Jag tänker ofta på tiken (T) som Nanook fick en kull med. Hon bodde ju hemma hos oss en vecka för att uppfödaren hade fått för sig att hon skulle ha ytterligare en kull. Nu blev det som tur var inte så och vi köpte loss Nanook för att slippa denna tokiga människa. Ett tag (medan hon fortfarande trodde att hon skulle få en till kull från Nanook och T) ville uppfödaren att vi skulle ta över även T och hade inte min sambo satt stopp så hade jag tagit henne. Hon var bara en vecka hos oss men på den korta tiden hann jag fästa mig vid henne. Hon var en sådan cool hund. Jag tror att även hon flyttat runt en hel del i sitt liv mellan olika fodervärdar men intrycket jag fick av henne under den veckan var att hon trots detta hade en tuffhet och en självsäkerhet som inte Nanook hade och faktiskt fortfarande inte har fått riktigt trots att han blivit mycket tryggare än han var. Jag hade med henne i princip överallt och hon hängde bara med. Jag cyklade med henne utan problem, jag hade med henne på jobbet och åkte båt med henne... Det var en härlig hund! Jag vet ju att hon hamnade hos uppfödaren sedan igen för hon kom ju och hämtade henne efter mycket om och men, och jag har sett att hon inte långt efter att hon åkt härifrån fick en kull med en annan hane, antagligen tog de henne igen direkt vis nästa löp... Sedan vet jag inget mer, jag vet inte hur gammal hon var och jag vet inte om hon lever. Men jag tänker ofta på henne som sagt och föreställer mig hur det hade varit om hon hade stannat med oss.

Jag har redan skrivit vad jag tycker om att uppfödaren avlade på Nanook och jag vet inte hur T:s hälsostatus ser ut men en sak kan jag säga om valparna; det var några av de sötaste malamutevalparna jag någonsin sett! Ett tag var vi inne på om vi skulle köpa en av dem... för att ha en valp efter Nanook men det var nog bra att vi inte gjorde det eftersom Nanook strax därefter började visa sitt dåliga beteende med andra hundar (första veckorna hos oss var han hur from som helst på promenaderna, sedan var det som om han vågade visa "sitt rätta jag" - dvs. det jag som skapats av hans röriga uppväxt antagligen - och började bete sig hemskt illa mot andra hundar).

Jag älskar min Nanook så mycket och blotta tanken på att förlora honom framkallar fysisk smärta och känslan av att inte kunna andas! Jag kan säga att när det blir aktuellt med en annan hund, vilket jag hoppas dröjer, så kommer jag välja uppfödare med omsorg. Man har ändå inga garantier, hundar kan t.ex. alltid bli sjuka ändå, men man får ju åtminstone bättre förutsättningar och även en hund som har fått en bra start i livet. Lika viktigt som att uppfödare väljer rätt köpare är det som köpare att välja en bra uppfödare! Jag vet att det finns många bra, seriösa uppfödare där ute och därför är det så tråkigt när dessa oseriösa förstör så mycket!

Bilder på några av Nanooks valpar:

En vecka i väntans tecken

Idag var det dags för CT  (skiktröntgen ). Jag fick träffa en annan veterinär igen,  alltså varken Gustav som jag hade bokat tid hos från början eller Sanna som hon heter som jag fick träffa istället i tisdags... Jag tycker Blå Stjärnan strular så nuförtiden. Jag trivs egentligen mycket bättre på Anicura Västra djursjukhuset. Nanook trivs också mycket bättre där,  han är avsevärt lugnare där och han älskar ju sin sjukgymnast så nu verkar han tro att vi ska träffa henne varje gång vi är där och börjar vråla (hans sätt att prata) med alla i receptionen så fort vi kommer innanför dörren! ! 😄 Men nu hade jag ju blivit rekommenderad att gå till Gustav på Blå Stjärnan... Så här i efterhand så kan jag nästan ångra att jag valde bort en tid på Västra som jag hade kunnat få för ett par veckor sedan, speciellt sedan en annan bekant istället rekommenderade denne Anders Furvik på Västra och sa att många med polarhundar går till honom...

Jag fick inget svar på röntgen idag utan de ska ringa nästa vecka. Jag sa till i receptionen när jag betalade att jag vill att Gustav ska titta på bilderna men jag ska ringa dem imorgon och vara tydlig med att jag vill att Gustav tar över helt härifrån och att jag inte vill att någon annan veterinär ringer eftersom jag vill prata direkt med Gustav om möjliga åtgärder och även vill att han opererar om det blir operation.

Det var gulliga djurvårdare /skötare idag åtminstone,  de hämtade iväg honom in bakom kulisserna i vaket tillstånd och kom tillbaka med honom sovande på en brits och då hade de bäddat in honom i en filt 😍 vilket jag aldrig varit med om förr.

Veterinären sa att röntgen gick bra och att de tog många bilder,  2000 st. Man kan enligt henne se att ett par diskar buktar lite men inte så markant men ortopeden får ju avgöra vad man ska göra åt det.  Frågan är vad man gör om det inte anses tillräckligt illa för att motivera en operation men jag får vänta nu och se vad de säger  helt enkelt.  Jag hatar att vänta!

Min kompis har också en period av väntan och ovisshet framför sig då hon var inne med sin tik idag och gjorde ultraljud på en knöl i ljumsken.  Det såg inte ut som en tumör på ultraljudet men de tog ändå prover på den så nu får hon vänta på svaret på dem...

Vi håller nu tummar,  tår och tassar för både lilla Diva och Nanook!