Nanooks personlighet

Hundar har riktiga personligheter precis som vi människor och även inom en och samma ras finns det många olikheter. Jag har bara erfarenhet av två stycken malamuter vilket inte är mycket alls så jag har förstås inte alls lika stor kunskap om rasen som de som har levt med många malamuter och flera på samma gång, men lite har jag ju även läst och hört om rasen från dessa människor. Även om vissa små likheter finns så är Nanook ganska annorlunda från vår första malamute Baffin. Nuförtiden vet man ju att både arv och miljö påverkar och det märker jag ganska tydligt på honom.

Nanook älskar alla människor och speciellt barn. Hans dag är gjord när han träffar några barn som vill klappa lite på honom! Det spelar ingen roll om de inte är hundvana och kanske lite ängsliga, han är lika glad ändå. Av någon underlig anledning litar han på barn, det kan ju annars många hundar ha svårt för vilket är förståeligt då de kan vara rätt så impulsiva och oförutsägbara, i en hunds ögon opålitliga. Jag vet att han bodde i en barnfamilj precis innan han flyttade till oss så jag antar att de barnen måste ha varit snälla mot honom. Han riktigt gör sig till när han träffar barn, för att liksom visa hur snäll han är! Han kråmar sig, lägger sig på marken och vill bli kliad på magen, ålar sig efter backen… Ja, han blir en riktig liten clown som inte vet hur väl han vill! Han är så söt! Denna människokärhet är ju typiskt för rasen, det är ingen enmanshund, de tycker mycket om även främlingar och vaktar inte så en inbrottstjuv skulle antagligen välkomnas med pussar om hunden var ensam hemma. :-) Jag är glad att Nanooks röriga uppväxt med alla flyttar inte har fått honom att tappa tilltron till människor.

Nanook är lite ängslig av sig, han är osäker i nya situationer – även om han har blivit mycket tryggare nu så kvarstår ändå en del av denna osäkerhet. Han är mycket mån om att vara till lags och är t.ex. lite ängslig för att råka vara i vägen. När han kom var han rädd för dammsugaren vilket han nu har kommit över fullständigt, nu får jag säga åt honom att flytta på sig, annars ligger han kvar. Han var även rädd för att åka hiss så det vet jag inte om han hade gjort innan. Det kom han dock över ganska fort.

Nanook är inte som man oftast tänker sig en draghund när det gäller energinivå. Han har varit riktigt lat. Nuförtiden är han lite piggare på att röra sig, hänger gärna med och joggar osv. men tyvärr har han fått ont i ryggen och får just nu bara gå koppelpromenader. Det är riktigt frustrerande och vi hoppas verkligen att han kommer kunna gå längre promenader och även jogga med oss igen snart. Vi får se vad fysioterapeuten som vi går till säger men just nu är koppelpromenader, massage och laser ordinerat... Jag har försökt ett par gånger att dra med honom, tillsammans med en bekant och hans tik, men egentligen är det bara en av dessa gånger som han har verkat tycka det var roligt och eftersom jag inte tycker att jag har hittat ett säkert sätt att köra honom på med tanke på hans humör mot andra (han)hundar så lade jag ner det när han inte visade något stort intresse. Vid sexårsåldern fick han också lite ont i höfterna och då tänkte jag det var onödigt att dra med honom. Det hade ju varit en sak om han redan var en van dragare, då hade man kanske fortsatt med draget. Baffin var tvärtom, ett riktigt energiknippe! Han älskade att springa, jag cyklade md honom ibland och det var nog det bästa han visste. Vi drog pulka med honom ibland på vintern, de få gånger det var snö här i sydvästra Sverige. Han älskade det och visste direkt vad det var fråga om! Det är en otrolig skillnad i energinivå och dragvilja mellan Baffin och Nanook men så kom också Baffin från en seriös uppfödare (Anna-Karin och Peter, Wolverine Islands) som själva drog med sina hundar och Nanook från en oseriös uppfödare som i princip struntar i egenskaper, avlar mest på utseende och bara för att tjäna pengar. Jag har gjort efterforskningar på hundarna i Nanooks stamtavla och jag tror jag hittade en eller högst två som hade några som helst dragmeriter, däremot finns det många som har gått bra på utställning…

Nanook är extremt lugn inomhus, gör vi inget speciellt så sover han bara. Jag har hört att malamuter oftast är väldigt lugna inomhus. Får vi besök så hälsar han, sedan lägger han sig igen. Samma sak om vi åker bort, han går ett varv och kikar och går sedan och lägger sig och sover. Han är otroligt behändig att ta med sig, i princip vartsomhelst.

Nanook älskar att spåra. Och han tycker, nuförtiden, om att simma. I början var han lite rädd för att simma och han går aldrig i på eget bevåg. Sedan vi köpte flytväst åt honom så simmar han riktigt fint. Vi simmar med honom och enstaka gånger går vi på bryggan så han får simma bredvid. Men han hatar att få vatten i öronen så de aktar han noga och är det vågigt så ser han bekymrad ut. Han älskar också mat! Och tjejer! Jag börjar fundera på om det ständigt finns löptikar i området…! :-) Jag ångrar att jag inte kastrerade honom vilket jag funderade på ett tag. En annan favoritsak i hans liv är snö så klart! Minsta lilla snöflingan skall det rullas i! Däremot gillar han inte regn! Han ser så moloken ut när man är ute i regnet och går. Och han gillar inte att trampa i vattenpölar utan hoppar gärna över eller går runt dem om möjligt. Han pratar ganska mycket och mer med vissa än med andra. Han låter ungefär som att han skall äta upp någon men han säger bara hej. Vissa tittar väldigt skeptiskt när han börjar vicka huvudet fram och tillbaka och börjar prata – kanske skulle vissa mer beskriva det som att han vrålar… - för han pratar inte bara med sådana han känner. Speciellt om någon vi möter på en promenad tittar på honom eller säger något så tror han att de vill hälsa och börjar prata. Vissa pratar han med ändå, andra pratar han inte med utan går bara förbi. Jag undrar vad som avgör vilka han pratar med… Det vore roligt att veta.

Jag har uppfattat Nanook som lite grubblande, som att han går och tänker mycket och bekymrar sig lite över något. Det kanske är att förmänskliga honom men det är det intrycket han har gett. Detta har minskat i takt med att han har blivit tryggare och jag uppfattar honom nu som mycket gladare. Baffin var en riktig clown, inget bekymrade honom och han gick genom livet med ett stort leende på läpparna. Sista tiden har jag börjat se detta mer hos Nanook också, att han liksom skrattar mer. Han är inte en speciellt lekfull hund. Jag har försökt få igång honom lite för att kunna använda lek som belöning också och inte bara godis men han leker lite ibland, busar till det lite, men korta stunder bara och bara när han känner för det vilket inte är alltid. Han gillar att lära sig saker och jag har lärt honom en del trix. Han är ganska lättlärd, säkert mycket för att han är så matglad och gör nästan vad som helst för lite godis. :-)

En annan sak med Nanook som är lite speciell är att han är höjdrädd! När jag förstod det så förstod jag också varför han inte vill vara på bordet hos veterinären.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar