söndag 13 mars 2016

Dominans?

Jag läste några intressanta inlägg på en blogg (https://wildshenanigans.wordpress.com/) häromdagen, om dominans. I korta drag så föreslog tjejen som driver bloggen, Johanna Lekhammar, att vi skulle skrota begreppet dominans när vi pratar om hundträning. Hon skriver bl.a. att hon inte menar att dominans inte finns för det gör det inom alla arter men ställer sig frågande till ”vad man läser in i begreppet och hur stor vikt man ska lägga på det”. En vanlig missuppfattning är enligt Johanna att dominans hänger ihop med aggressivitet, vilket hon skriver är helt fel. Hon fortsätter: ”Istället har man kunnat se att de dominanta individerna i en flock väldigt sällan använder sig av aggressiva beteenden. Dessutom visar sig deras dominans snarare i de andra individernas underkastelse än i deras egna beteenden. De som bara ser dominans eller underkastelse i hundars beteende missar väldigt mycket annat. En bra ledare strävar inte efter att hela tiden utöva dominans över andra, utan vägleder andra på ett förtroendefullt sätt. Om hunden gör någonting som inte är önskvärt så visar man hunden hur man vill att den ska göra. Och dominans är alltid DYNAMISKT. Det skiftar mellan individer och situationer.”

Därmed borde det vara felaktigt att säga att en individ ÄR dominant, som en konstant egenskap. Istället bör man kanske då säga att en individ beter sig dominant i en viss situation mot en viss annan individ? Att begreppet dominans används godtyckligt och för många har blivit synonymt med aggressivt beteende märktes väl i den diskussion som uppstod då Johanna länkade till sitt blogginlägg i en facebook-grupp. Inte många verkar känna till begreppets faktiska betydelse inom etologin och därav uppstår också många missförstånd då man diskuterar eftersom folk har olika utgångspunkt men tror att de pratar om samma sak...

Kanske delvis för att Johanna även kritiserade Cesar Milan i sitt inlägg så blev det en mycket lång och stundtals rätt så hätsk diskussion mellan många personer på Facebook. Jag länkar i slutet av detta inlägg till hennes blogginlägg och de uppföljande inläggen. I ett av dessa inlägg länkar hon till forskning som verkar mycket intressant och som jag skall ta del av så fort jag får tid.

En av slutsatserna från dessa diskussioner på Facebook är att Johanna, precis som jag är av uppfattningen att man bör utgå från forskning när man diskuterar hundbeteenden och hundträning.

Som ofta sker då man pratar hund så gled vi i denna diskussion över på att inte bara prata om dominansbegreppet utan även om hundträning generellt och olika metoder och jag tycker att vissa inlägg var rentav skrämmande att läsa; hur vissa ser på hundträning än idag. Det är bara att se på hur många som försvarar Cesar Milan, hans hundsyn och metoder… Jag tänkte hursomhelst dela med mig lite av intressanta saker om bl.a. dominans och ledarskap som jag läst i Per Jensens bok ”Hunden som skäms – myt eller sanning?”

Per Jensen sammanfattar på ett mycket lättillgängligt sätt de senaste årens forskning inom hund och anger också referenser till de vetenskapliga undersökningarna. 

Under rubriken ”Är du en ledare?” påstår han att hundar inget hellre vill än att vara till lags. Han ställer sedan följande fråga: ”Är det då inte konstigt att ledarskapsideologin är så utbredd i hundvärlden?" Han förklarar: "Den kan sammanfattas lite förenklat på det här sättet: Eftersom vargar är flockdjur med en strikt rangordning inom gruppen, och hundar härstammar från vargar, så måste vi betrakta vår familj som en hierarkisk flock. Och hundens plats är i botten av rangordningen. Vi måste därför etablera social dominans över hunden och se till att den inte sticker upp. Jag förstår inte riktigt hur den idén kunnat få sådant genomslag, men under perioder har bristande dominans varit universalförklaring till alla möjliga problem som kan dyka upp i vardagen. Hundar som skäller vid dörren, drar i kopplet, morrar över matskålen eller gör utfall mot andra hundar på promenaden – allt har påståtts bero på att ägaren brister i ledarskap och dominans. John Bradshaw i Bristol tillhör den stora grupp av forskare som är mycket skeptisk till sådana tankar. I en studie undersökte han sambandet mellan dominans och de sociala interaktioner som förekom i en grupp av 19 hundar, vilka levde i ett stort naturligt hägn hos en organisation för omplacering. Hierarkiska strukturer förklarade nästan ingenting av det som hände i gruppen. Bradshaw drog slutsatsen att dominans och ledarskap helt enkelt inte är särskilt relevanta begrepp när det gäller hundens sociala liv.”

Per Jensen fortsätter: ”När fokus i relationen hamnar på dominans och ledarskap medför det en stor risk för att hundägare luras till att bli fysiska och bestraffande. Vad ska man göra om instruktörer på kurser där man deltar, auktoriteter man ser på TV och böcker man läser hela tiden upprepar vikten av att trycka ner hunden till botten av rangordningen? När man får veta från dem som ska vara kunniga att man ’måste ta tag i sin hund’, ’lägga ner hunden på rygg’, eller ta tag i nackskinnet och ’läsa lagen’ för den?”

John Bradshaws forskargrupp undersökte tränings- och uppfostringsmetoder hos 364 hundägare i England och fann ett klart samband mellan träningsmetoder och hundarnas beteende: ju mer bestraffningar man utsatte hunden för desto större risk för att de utvecklade olika problembeteenden. Positivt tränade hundar uppvisade färre problem. Bradshaws kollega Nicola Rooney gjorde en liknande studie med liknande resultat; att hundar som utsatts för mycket bestraffning blir mer svårtränade längre fram. En fransk undersökning har även visat att hundar som tränats med negativ förstärkning och bestraffning visade upp en mycket högre grad av stressrelaterade beteenden än de som bara tränats på ett positivt sätt. Forskarna rekommenderar därför att vi skippar detta med dominans och låter bli att träna hundar med bestraffande, negativa metoder.

Jensen sammanfattar: ”Jag håller med. Tänk om vi i stället kunde ta fasta på hundarnas medfödda vilja till samarbete och deras önskan att vara till lags. Som tur är tycker jag mig märka att den synen på hunden har växt sig allt starkare”.

Jag tycker precis som Per Jensen att det är märkligt att man kan tänka att så många problembeteenden kan bero på bristande dominans från hundägaren. Ta t.ex. en hund som morrar vid kloklippning, är den dominant och skall tryckas ner för att visas sin plats i hierarkin??? Just morrandet var en av de saker vi snöade in på i vår Facebook-diskussion och precis som flera skrev så är morrandet endast en avståndsökande signal, dvs. att hunden genom sitt morrande visar att den av någon anledning inte är riktigt bekväm med situationen och ber om lite mer avstånd. Att straffa morrandet kan  ha ödesdigra konsekvenser; en hund som inte vågar uttrycka missnöje/ osäkerhet/ liknande genom att morra kan så småningom hugga direkt och dit vill man ju inte komma. Hur skall hunden kommunicera om den inte får göra det på ett för den naturligt sätt? Min Nanook tycker det är lite obehagligt att klippa klorna och morrar alltid lite när jag skall börja klippa. Jag säger inte att jag då skall backa undan och låta bli att klippa men knappast heller att jag skall straffa honom för det. Jag förstår mycket väl att han tycker det är obehagligt men då gäller det ju att visa att det är något som vi måste göra ändå och att han inte behöver oroa sig. Lägg fram några godisar istället, prata lite lugnande med hunden och säg åt den att om den ligger still och lugnt så får den en godis. Ge den sedan en godis då och då och beröm den när den ligger still. Då riskerar man inte att försämra relationen vilket man absolut gör om man bråkar med hunden i den situationen!

Länkarna till Johannas blogginlägg, mycket intressant läsning:


   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar